Klockan 07.00 ringer jag efter din pappa, vattnet har precis gått och jag får kraftiga värkar. Jag har legat med magsjuka hela natten och säger till din pappa innan han åker till jobbet att nu fattas det bara att förlossningen drar igång också, så rätt jag hade för jajamen det gjorde den. Pappa din kommer hem efter ca 30 minuter då sitter jag i duschen och försöker ta tid på värkarna. 3 minuter mellan värkarna o de är 20-30 sekunder långa. Ber pappa ringa till förlossningen vid 8.30, och berätta läget men självklart vill de ju prata med mig. berättar läget och säger att det går rätt bra, och att jag tagit två panodil!!! Hon förklarar att vi ska försöka leva som vanligt och att bara ta det lungt, om fem timmar kan du ta två nya tabletter!! Din pappa springer runt och packar bb väskan för det hade jag ju naturligtvis inte heller gjort. Efter ca 30 minuter säger jag till din pappa att nu måste vi åka för att jag pallar inte att vara hemma längre, nu kommer värkarna med 1.5 minuts mellanrum och är 40 sekunder långa. Vi ringer förlossningen som säger att kom in för undersökning så får vi se om ni får stanna kvar eller åka hem igen. Nu är det riktigt jobbigt och jag känner mig som en mes som inte pallar nånting.
Vi anländer vid förlossningen runt halv 10. Jag tycker att det börjar att trycka på väldigt mycket neråt nu hm. Det tar en evighet att gå in till förlossningen för att värkarna kommer så tätt. Väl där visas vi in på ett rum med egen toalett pga min magsjuka. De säger att det snart kommer en barnmorska in till oss, oj vad hon är efterlängtad för att nu gör det ont. Jag får byta om till en skön sjukhusrock och lägga mig på sängen, får nästan panik vill ju absolut inte ligga ner just nu. Vid undersökningen upptäcker man att jag redan är fullt öppen, jag blir alldeles ställd och bara tittar på bm som säger du har ju redan gjort allt jobbet hemma och ler mot mig som ligger där jätteförvånad jag som trodde att det bara hade börjat. Det är nu problemen börjar bm försöker hitta hjärtljuden men det är nåt som inte stämmer efter tre försök går barnmorskan ut och hämtar en läkare som kommer in med ett ultraljud och undersöker. Jag har fullt upp med värkarbetet, och har svårt att koncentrera mig på något annat just nu. Men din pappa har förstått att något är riktigt riktigt fel. Efter ett par minuer säger läkaren till oss att det finns inget bra sätt att säga det här på men jag finner inga hjärtljud ert barn lever inte. Jag bara tittar på din pappa och säger det är inte sant. Läkaren frågar när jag kände dig sparka senast och jag vet ju att jag gjorde det i förrgår men igår och hela natten hade jag magsjuka och därför har jag ju ingen aning om när jag kände dig senast. Helt plötsligt stannar värkarna upp och blir mycket lätthanterliga, det är kroppens sätt att hantera chocken. Din pappa är så ledsen och jag kramar honom men har svårt att själv visa några känslor alls just nu. Bm förklarar att förlossningen kommer att fortgå som vanligt.
Vi frågar om vi får lov att ringa våra föräldrar så det gör vi. De blir alldeles chockade och jätteledsna naturligtvis. Efter en stund kommer värkarna igång igen och vi börjar bli redo att krysta. Strax senare kommer den finaste lille killen ut vår son Alvin. Men du skriker inte du är alldeles tyst. Jag får upp dig i min famn och jag känner mig så lycklig över att du är min son. Den finaste kärleken man kan uppleva och du är så fantastisk, det ser precis ut som du sover. Så rofylld och lugn ser du ut. Ditt lilla hjärta har plötsligt bara stannat och ingen vet varför. Jag frågar om man kallar detta plötslig spädbarnsdöd fast det har skett i magen och det tror bm är det som hänt. Moderkakan och navelsträng ser också helt normalt ut allt är normalt (även efter läkarundersökningen senare) men Alvin du andas inte. Trots allt är jag så stolt över dig. Samtidigt som jag är så otroligt ledsen över att du inte fick vara med oss. Men jag känner ingen bitterhet bara ett lugn och en stor stor kärlek till dig Alvin. Du är det finaste jag nånsin varit med om och jag älskar dig så fantastiskt mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar