Föräldrar emellan...

När vi kom upp till Alvins grav nu ikväll, stod där 6 damer runt graven och tittade. När de fick syn på oss pep de iväg åt andra hållet förutom en dam som stod kvar. När vi kom fram till Alvin sa hon, åh va ni gjort fint här. Jättefint som ni gjort med stenarna. Vi svarar att visst är det fint. Hon pekar på en grav en liten bit ifrån och säger att min dotter ligger begravd där borta. Åh säger jag vi har vår son här. Hon berättar att hennes dotter blev 50 år och att det var deras enda barn, hon undrar hur gammal vår son blev. Jag berättar att han föddes 16 mars och att när vi kom in till förlossningen hittade de inga hjärtljud på honom och att han dog i plötslig spädbarnsdöd. Hon frågar om vi har fler barn. Nej svarar jag det är vårt första. Hon säger, att ni har ju tiden för er att få syskon till honom, och vi svarar att det hoppas vi att han får. Klart han ska få svarar damen. Själv säger hon att idag lever de för sina två barnbarn och att man får försöka komma över detta. Men då svarar jag henne att detta behöver vi inte alls komma över, utan detta får vi lära oss att leva med både du och jag. Damen ler och säger visst är det så det är. Från en mamma till en annan vi får ta en dag i taget.