Dock inte tack vara mig själv, utan mannen såg till att det blev en skogspromenad. Upp och ner upp och ner hur många backar som helst helt slut när man kom hem. Märks att man inte rört sig många meter på ett bra tag. Men så otroligt skönt efteråt så klart. På vägen hem kom regnet tur att vi hann ut annars hade man väl blivit sittandes inne hela dagen och funderat.
Jag tänker mycket på mina gravidmage och hur enkelt allt var då, jag hade ju en väldigt bra graviditet inte många krämpor alls utan fick må bra hela tiden. Kände mig så där skönt lycklig där jag gick omkring med jättemagen, för STOR var den ja jisses. Fast det tyckte inte jag förstås förrän jag fick se på kort hahaha.
Sen plötsligt omkull kastas allt och man hamnar i ett läge man inte för sin vildaste fantasi skulle tro att man nånsin skulle uppleva. Från största glädjen och lyckan till något helt helt annat. Men det är livet! Man vet absolut ingenting om vad framtiden bär med sig. Tur är väl det för hur skulle man annars våga leva?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar