Dolda känslor, öppna känslor???

Jag går runt med en mask, men bakom den masken döljer sig så mycket känslor som jag kämpar med. Den sista tiden har denna mask lyfts undan lite då och då. Känslorna tar över och jag lyckas inte dölja allt helt ut. Jag vet inte varför jag gör så, varför jag biter ihop och håller inne med saker. Jag vill inte visa mig svag, men jag är inte svag. Det är ingen svaghet att visa känslor. Det är en styrka, det är jag helt övertygad om, och jag är stark. Vissa får se mycket av mig andra väldigt lite, vissa kan hantera sina egna känslor i allt, och vågar fråga, medan andra är väldigt rädda för att fråga, men jag vet att det inte beror på mig och mina känslor, jag vet att folk är rädda för sina egna känslor, därför väljer man att inget säga. Man upptäcker mycket olika saker i kriser och sorg, man får se så otroligt många olika sidor hos människor i ens närhet. Vissa förvånas man av, vissa ställer upp utan att begära något i gengäld och vissa verkar ha glömt att man existerar. Då är vi än en gång tillbaks till det här med känslor. Vissa kan hantera känslorna det drar upp i dem själva andra kan det inte. Är du medveten om det är det lättre att inte bli besviken och arg, för det orkar du ändå inte ödsla energi på. All energi behöver jag ha till det som har betydelse och som gör skillnad, det som är viktigt nu och det är att lära sig leva med sorgen efter Alvin. Det är där vi är just nu mitt i sorgen. Känns skönt att jag kan tänka på Alvin och känna stolthet och lycka, blir alldeles varm när jag tänker på honom. Man fäller tårar av kärlek, tårar av saknad och tårar över det som inte blev. Jag finner styrka i dig Alvin. Du valde oss och det är vi så lyckliga över, du valde oss och vi önskade dig, och vi fick dig.