Fundersam...

Idag har jag varit och tänt ett nytt ljus på Alvins grav. Plockade också blommor som jag hade med mig dit. När jag sitter där och pysslar om blommorna kommer en äldre herre fram till mig. Han frågar om det är jag som sköter om gravarna här, nej svara jag, bara den här. Han kikar på namnet och jag berättar att det är min son. Oj då säger mannen han var inte så gammal va. Nej svarar jag han dog i magen. Varpå mannen säger ja men det måste väl vara bättre än att de föds handikappade och måste kämpa för att kanske dö i alla fall. Jag bara tittar på mannen och svarar inte. Blir rätt tagen av vad han säger och finner inget svar. Han tittar på mig och säger du har väl fler barn, varpå jag svara nej Alvin är mitt enda. OJ då, ja men det blir väl kanske fler då... Vad ska man svara? Jag mumlar fram nåt om att man vet ju inte vad livet har för en och kanske är det tur det. När mannen gått sitter jag och funderar på vad han egentligen sa till mig. Vadå bättre att han dog i magen bättre än vad. Jag vill bara förklara för mannen att det minsann inte var något fel på Alvin, om han nu trodde det, han dog i plötslig spädbarnsdöd i magen i fullgången tid. Han var helt perfekt min son. Vadå bättre än att få ett handikappat barn, har inte de rätten till sitt liv. Nej jag vet att jag inte ska hänga upp mig på vad folk säger, men man vill ju försvara sitt barn. Vill att de ska förstå rätt, här hade vi ju en generationsklyfta också som kanske inte gjorde saken lättare. Kanske blev mannen också tagen av vad jag sa. Han visste säkert inte heller vad han skulle svara mig... Huvudsaken är ju att jag vet. Alvin var helt perfekt så klart!