Spontan köp...

Idag tog vi en sväng för att köpa nya blommor till Alvins grav, de andra hade gjort sitt. Frosten tog den ena blomman och buketten började bli tråkig. Vi skulle handla blommor men maken tyckte att vi skulle gå in i en sängbutik för att kika lite. Maken tycker det är dags för en ny säng då han vaknar med ont i ryggen. Det har han ju rätt i, så kan han inte ha det, dock har han påtalat detta i två års tid nu så han hade nog en baktanke med besöket i sängbutiken tror jag. Sagt och gjort ensamma i butiken så expediten hade all tid för oss. Jo men visst tror ni inte vi klev ut som sängägare när vi gick därifrån. Hahaha ja det var väl i och för sig på tiden kanske. Men spontan köpa en säng trodde jag väl inte att jag skulle göra idag. Men fy attan så skön den var, man känner verkligen skillnad kan man säga. Vi ska hämta den efter midsommar så det är ju inte så lång tid kvar! Kära maken min du behöver bara ha ont i ryggen när du vaknar i en månad till. Vågar inte säga till honom att det nog beror på åldern att ryggen gör ont hehe. Vi fick faktiskt köpt nya blommor också i härligt orange färg. Man vill inte att det ska se ovårdat ut hos Alvin, och det gör det absolut inte. Blev så fint! Sen bunkrade vi upp med lite fler oljeljus också, de går ju åt nu för tiden av någon anledning... Men det känns bra att ljus står och brinner hos lillfisen.

Foton och tårar

Idag har jag gjort iordning Alvins fotoalbum. Två stycken har jag hunnit göra iordning än så länge. Från graviditet till förlossning till kistboande. De blev så fina, tårarna rann när jag satt och skrev till fotona. Det tar ju fram så mycket minnen i en. Fast det är skönt också för man ser hur otroligt mycket vi gått igenom de senaste månaderna och vi står fortfarande på benen. Det är tack vara våra känslor för Alvin, som vi har klarat av så otroligt mycket. Att vi kan tänka på honom med kärlek och lycka ger oss en otrolig kraft. Vi vill inte tänka på Alvin på något annat sätt, för det finns inte för oss utan det är kärlek och lycka som vi känner. En stor saknad också förstås, men vi känner att han alltid är med oss. Vissa dagar får man naturligtvis kämpa något oerhört bara för att ta sig ur sängen medan andra dagar känner man sig rätt ok, det kan vi ärligt säga idag att vissa dagar är rätt ok dagar.  När Alvins pappa kom hem från sitt arbete tittade och läste han i albumen då rann tårarna på honom med. Han sa att det var inte lätt och läsa detta du skrivit, men det är så fint och träffande. Det är inte konstigt, vi är ju två andra personer idag än när vi gick in i allt detta. Samma personer på ytan men insidan har ett helt annat innehåll idag. Vi kommer att bli starkare som personer. Man förändras och formas av sina erfarenheter, utan Alvin skulle vi inte vara de vi idag är. Helt ärligt kan vi idag säga att vi inte vill vara utan våra erfarenheter. Alvin du gör oss till bättre människor. Du ger så mycket till oss, om du bara kunde ana. Vi älskar dig!!!

Fått klagomål

Fått höra att jag har så jobbig färg på min blogg. Att det är svårt att läsa, man får ont i ögonen. Men som sann bloggare tar jag till mig av kritiken hehe. Därför har utseendet blivit lite annorlunda. Hoppas ni kan läsa lättare nu!!! Håll till godo...

Återträff och framtidstro...

Idag har vi varit på återbesök på BMM. Känns skönt att ha träffat vår BM vi haft här hemma också. Hon sa att det här känns så extra tråkigt för allt har varit så normalt det bara kan vara. Fanns inga tecken på att något skulle vara fel. Graviditeten var helt normal, sånt här händer fast det inte får hända. Även hon förklarade det som plötslig spädbarnsdöd fast redan i magen. Vi gick även igenom MVC och förlossningsjournalen och den fick vi även utskriven till oss. Vi pratade även kring framtida graviditeter. Då kommer de att göra upp en särskild plan över hela graviditeten med tätare kontroller och träffar med förlossningen bl a. Känns tryggt att veta att vi kommer få allt stöd och all hjälp vi känner att vi behöver. Jättebra att samma personer om möjligt kommer att vara inkopplade på oss i framtiden, de personer som är kända med våra erfarenheter. Vi är trygga med dessa människor. Det känns så bra. När vi gick därifrån sa hon till oss att hon känner på sig att vi ses snart igen. Känns skönt att folk tror på syskon till Alvin i framtiden, för det gör vi med :) och då ska de skrika när de föds, det måste vi våga tro.

Alvins solcellslampa

Ute i trädgården står Alvins solcellslampa och lyser så fint på natten. Idag när vi kikade på den såg vi att det fanns en knapp på undersiden. Hmm vad är den till? När vi läste på den såg vi att man kunde välja mellan fast vitt sken eller växlande sken i regnbågens färger. Så nu har jag stannat uppe bara för att se hur den lyser. Vi beslutade att ha den på regnbågens färger, just nu i alla fall. Lite gladare färger för en liten kille. Vi ska skaffa honom en solcellslampa till graven också tänkte vi. Men då blir det troligen fast vitt sken, han är alltför liten än så länge för att ha disco på kyrkogården tycker vi nog...;)

Dolda känslor, öppna känslor???

Jag går runt med en mask, men bakom den masken döljer sig så mycket känslor som jag kämpar med. Den sista tiden har denna mask lyfts undan lite då och då. Känslorna tar över och jag lyckas inte dölja allt helt ut. Jag vet inte varför jag gör så, varför jag biter ihop och håller inne med saker. Jag vill inte visa mig svag, men jag är inte svag. Det är ingen svaghet att visa känslor. Det är en styrka, det är jag helt övertygad om, och jag är stark. Vissa får se mycket av mig andra väldigt lite, vissa kan hantera sina egna känslor i allt, och vågar fråga, medan andra är väldigt rädda för att fråga, men jag vet att det inte beror på mig och mina känslor, jag vet att folk är rädda för sina egna känslor, därför väljer man att inget säga. Man upptäcker mycket olika saker i kriser och sorg, man får se så otroligt många olika sidor hos människor i ens närhet. Vissa förvånas man av, vissa ställer upp utan att begära något i gengäld och vissa verkar ha glömt att man existerar. Då är vi än en gång tillbaks till det här med känslor. Vissa kan hantera känslorna det drar upp i dem själva andra kan det inte. Är du medveten om det är det lättre att inte bli besviken och arg, för det orkar du ändå inte ödsla energi på. All energi behöver jag ha till det som har betydelse och som gör skillnad, det som är viktigt nu och det är att lära sig leva med sorgen efter Alvin. Det är där vi är just nu mitt i sorgen. Känns skönt att jag kan tänka på Alvin och känna stolthet och lycka, blir alldeles varm när jag tänker på honom. Man fäller tårar av kärlek, tårar av saknad och tårar över det som inte blev. Jag finner styrka i dig Alvin. Du valde oss och det är vi så lyckliga över, du valde oss och vi önskade dig, och vi fick dig.

Grattis fina vänner

Blev så glad igår kväll när jag pratade med min fina vän, de väntar en liten bebis, en flicka tror jag som alltid har fel när jag försöker gissa! Men 100 procent fel måste väl vara lika svårt som att gissa 100 procent rätt hihi. Jag vet att det har varit en lång väg för dem innan de vågade/fick försöka. Därför är det extra roligt! Senare på kvällen blev jag så förvånad över alla känslor det rörde upp i mig. Blev så påmind om allt vi inte fick med Alvin. Vi fick vår fina Alvin men vi fick inte fortsättningen. Det blev så tydligt för mig. Hur lätt och lugnt och härligt allt var när vi var gravida. Att det är där våra fina vänner befinner sig där vi var! Man var så ovetande om vad som väntade. Man mådde så bra hela tiden och böra njöt. Jag tror att det blev en väckarklocka på att när vi har Alvins syskon i magen kommer det att vara en helt annan graviditet för oss. Jag hoppas naturligtvis att få må bra och kunna njuta men det riktiga lugnet kommer ju aldrig att infinna sig. Man kommer bära på en helt annan oro. För vi vet att allt kan gå snett. Ingen kan säga till oss att det inte händer. Oddsen för att gå igenom något sånt här igen måste ju vara mycket små naturligtvis. Men några garantier kan vi aldrig få, det kan så klart ingen annan heller och man vet ju inget om framtiden. Jag hoppas nu mina vänner att ni verkligen njuter av graviditeten för det är så fantastiskt. Oddsen på att allt går bra är mycket stora. Jag längtar efter att få snutta på er bebis och sen snart därefter få snutta på Alvins syskon. För syskon ska han ju ha vår lillfis. Det vet vi att Alvin också vill ha, många syskon säger Alvins pappa att Alvin har sagt till honom att han vill ha. Så då får vi hoppas på det...

Föräldrar emellan...

När vi kom upp till Alvins grav nu ikväll, stod där 6 damer runt graven och tittade. När de fick syn på oss pep de iväg åt andra hållet förutom en dam som stod kvar. När vi kom fram till Alvin sa hon, åh va ni gjort fint här. Jättefint som ni gjort med stenarna. Vi svarar att visst är det fint. Hon pekar på en grav en liten bit ifrån och säger att min dotter ligger begravd där borta. Åh säger jag vi har vår son här. Hon berättar att hennes dotter blev 50 år och att det var deras enda barn, hon undrar hur gammal vår son blev. Jag berättar att han föddes 16 mars och att när vi kom in till förlossningen hittade de inga hjärtljud på honom och att han dog i plötslig spädbarnsdöd. Hon frågar om vi har fler barn. Nej svarar jag det är vårt första. Hon säger, att ni har ju tiden för er att få syskon till honom, och vi svarar att det hoppas vi att han får. Klart han ska få svarar damen. Själv säger hon att idag lever de för sina två barnbarn och att man får försöka komma över detta. Men då svarar jag henne att detta behöver vi inte alls komma över, utan detta får vi lära oss att leva med både du och jag. Damen ler och säger visst är det så det är. Från en mamma till en annan vi får ta en dag i taget. 

Så har man börjat arbeta...

Vaknade i morse till väckarklockan, den som knappt varit igång på 2,5 månad. Kändes konstigt... Fick också gå upp extra tidigt för att köra maken till jobbet... Huuuwwa var praktiskt taget medvetslös i bilen, ska man behöva vänja sig vid detta igen! Tur att det snart är sommarlov. Ja hahaha! Undrar vad jag tänkt om Alvin varit här (det är han ju så klart på sätt och vis)? Ja då hade jag nog gladeligen lagt mig tidigt och stigit upp tidigt varje dag, tror ni inte det :)

Kändes rätt jobbigt att åka till jobbet, för det var ju inte det man skulle göra nu, inte det man vill göra nu. Nej, det blev ju inte som det var tänkt. Det blev på ett helt annat sätt. Men det kommer bli bra det här med. Det är som min moster säger, det värsta har ju redan hänt. Varför oroa sig över saker som i sammanhanget är mycket små. Trots allt var det skönt och roligt att få träffa några av alla kollegor. Fick berättat om Alvin och en del om vad vi varit med om de senaste månaderna. Det är skönt att prata om honom, det skulle jag kunna göra hela tiden tror jag. Skönt med folk som vågar fråga. Det är ju en svår situation. Men alla gör vi så gott vi kan!

När jag var på väg hem så råkade jag mitt dumma nöt ta motorvägen, där det pågår diverse vägarbeten. Halleluja stod i kö i ca 1 timme för att ta mig dryga milen. Tog mig nästan dubbelt så lång tid hem än det brukar. Typiskt nog hade jag egentligen bråttom hem till vovven. När jag väl kom innanför dörren var det en jättelycklig hund som mötte mig. Han sprang ut i trädgården med en gång för att kissa, trodde jag. Men se nej han la sig i skuggan och tuggade ben istället. Så jag släppte det där med dåligt samvete rätt fort. hehe

Alvins grav

Idag har vi gjort iordning på Alvins grav. Vi tycker att det blev jättefint. De stora stenarna har vi plockat på våra skogspromenader. Vi letade efter så släta stenar som möjligt, och lyckades nog ganska bra får vi säga. Stenar är så vackra i alla olika färger. De små vita stenarna fick vi köpa, svårt att hitta så många släta vita stenar som vi skulle ha. Vi ville ha kontrasten mellan de olika stenarna. Både i färg, form och storlek. Istället för att plantera blommor, ställde vi dit en kruka. Krukan är gjord av gamla bildäck. Återvinning är bra :)... Klart att lillkillen ska ha en bil också, och det har han fått en nu... Å en egen nalle har ju de flesta barn, Alvin lika så. Alvins nalle står och tittar upp i himlen. Så söt! Det blå hjärtat har vi målat i samma färg som Alvins namnskylt. Sen en liten saknar dig sten. För om det är något vi gör så är det att sakna Alvin. Vi älskar dig lillfisen...

Alvins plats i trädgården...

Alvin har fått en egen plats i trädgården hemma. Ett körsbärsträd som vi planterat till hans minne. Med lite blommor runt omkring blev det så fint. Vovven har redan funnit sig tillrätta. Sitter bredvid och myser... Han är faktiskt inte tvingad att sitta där om ni nu trodde det hehe... Kan ju bero på att han är en linslus kanske. Tar man fram kameran kommer han, nyfiken som han är...
Nästa kort är taget på kvällen när vi tänt ljus där.
Ljuset lyser
verkligen upp så fint, känns bra att kunna tända ljus för Alvin i trädgården här hemma också. På hans egna plats!

Världens bästa barnmorska...

Idag har vi träffat Alvins barnmorska från förlossningen. Hon är så fantastisk. Hon åkte och mötte oss på ledig tid bara för att lämna vårt USB med bilder de tagit på Alvin på förlossningen. Så fina de var. Ja vilken underbar kvinna hon är, vi är så glada över att vi fått ha henne. Hon är verkligen helrätt för sitt yrke. Så otrolig, ett riktigt proffs. Hon vill fortsätta att hålla kontakten med oss. Vi kommer därför att ha samtalsträffar med henne på förlossningen. Helt fantastiskt, vi känner oss så omhändertagna och super trygga med henne. Vilken tur vi haft som fått träffa denna fantastiska människa...

Älskade lillfisen...

Åh vad jag saknar dig idag Alvin. Om jag bara fick hålla dig i famnen igen, jag vet att det är omöjligt men jag vill så gärna känna dig mot mig. Hela jag, hela kroppen skriker efter din närhet. Jag korsar armarna över bröstet och trycker. Det blir så automatiskt när jag tänker på dig, för jag saknar dig så. För det är där det gör ont i mig. Det är där mycket av saknaden sitter. Det är där i min famn du skulle vara, men min famn är tom. Kan fortfarande känna lyckan när jag fick upp dig i min famn. Du lilla underverk. Sorg och lycka hand i hand.

Tycker synd om mig själv dag idag...

Vaknade klockan nio med ett ryck. Känner hur det bränner till i ena skulderbladet ajajaj. Får världens nackspärr och skit ont i skulderbladet. Här sitter jag nu och tycker synd om mig själv hahahajaj. Jag som planerat att göra massor idag det är så typiskt. Fick i alla fall dammsugit huset gick ju bra med ena handen. Men storstädning glöm det... Gör kanske inte så mycket trots allt hehe. Soffläge och film kanske är det som gäller idag helt enkelt. Det är ju lite mulet ute och då får man väl inta soffläge en stund eller? Får åka upp till Alvin när maken kommer hem tror inte att jag fixar att köra bilen. Nu har jag gnällt klart fy va skönt det var, tack så mycket!!

Fundersam...

Idag har jag varit och tänt ett nytt ljus på Alvins grav. Plockade också blommor som jag hade med mig dit. När jag sitter där och pysslar om blommorna kommer en äldre herre fram till mig. Han frågar om det är jag som sköter om gravarna här, nej svara jag, bara den här. Han kikar på namnet och jag berättar att det är min son. Oj då säger mannen han var inte så gammal va. Nej svarar jag han dog i magen. Varpå mannen säger ja men det måste väl vara bättre än att de föds handikappade och måste kämpa för att kanske dö i alla fall. Jag bara tittar på mannen och svarar inte. Blir rätt tagen av vad han säger och finner inget svar. Han tittar på mig och säger du har väl fler barn, varpå jag svara nej Alvin är mitt enda. OJ då, ja men det blir väl kanske fler då... Vad ska man svara? Jag mumlar fram nåt om att man vet ju inte vad livet har för en och kanske är det tur det. När mannen gått sitter jag och funderar på vad han egentligen sa till mig. Vadå bättre att han dog i magen bättre än vad. Jag vill bara förklara för mannen att det minsann inte var något fel på Alvin, om han nu trodde det, han dog i plötslig spädbarnsdöd i magen i fullgången tid. Han var helt perfekt min son. Vadå bättre än att få ett handikappat barn, har inte de rätten till sitt liv. Nej jag vet att jag inte ska hänga upp mig på vad folk säger, men man vill ju försvara sitt barn. Vill att de ska förstå rätt, här hade vi ju en generationsklyfta också som kanske inte gjorde saken lättare. Kanske blev mannen också tagen av vad jag sa. Han visste säkert inte heller vad han skulle svara mig... Huvudsaken är ju att jag vet. Alvin var helt perfekt så klart!

Sommar på g?

Jag och maken åkte upp till Alvins grav nu ikväll, vi tänkte att det nog var dags att tända ett nytt ljus där, så det hade vi med oss ett, men ljuset brann så fint fortfarande. Man märker skillnad på gravljus och gravljus vad gäller brinntiden trots att de ska brinna lika länge. Ja sådant lägger man märke till nuförtiden hehe... När vi stod där och pratade med fåglarnas kvitter i bakgrunden, fick vi syn på en liten nyckelpiga. den kröp omkring på blommorna vi lagt som ett hjärta på Alvins grav. Känns så fint att detta lilla liv kryper omkring där och vakar över Alvin. För det får man väl tro att den gör så klart... Känns verkligen som sommaren börjar vakna till liv... Tur att vi kan se fram emot ljusare och varmare tider...

Hunnit med mycket...

Åkte upp till graven med Alvins mormor. Ljuset lyste så fint ännu men imorgon blir det nog att tända ett nytt skulle jag tro. Idag har jag fått massage å så skönt det var. Ska dit om en månad igen, finns ju "lite" spänningar att massera bort. Sen blev det långpromenad med vovven. Han är så lycklig när vi kommer ut den långa svängen. Har ju varit lite si och så med det på sistonde. Vovven börjar bli sig själv igen, så skönt, han har naturligtvis varit påverkad av situationen och inte alls varit sig lik. Men man ser stor skillnad nu. Alvins mormor var med och promenerade, hon plockade blommor som vi ställde här hemma vid kortet på Alvin. Det har stått färska blommor vid Alvins kort i princip varje dag. Känns så fint att ha det så. Alvins mormor ser till att det alltid finns nya blommor...

Två månader har gått...

Idag är det två månader sen Alvin föddes, helt galet hur fort tiden har gått. Men samtidigt känns det nästan som igår. Man har varit med om så otroligt mycket dessa två månader, och man vill inte vara utan en minut av det konstigt nog. För utan denna tid skulle vi vara utan Alvin, och det finns ju inte på världskartan. För vi har fått en son, vi är föräldrar. Alvin har vi alltid med oss. Denna lille människa som trots att han inte lever har gjort ett så starkt intryck, på så många människor. Vi är många som älskar dig Alvin! Vi är stolta över att du valde oss. För alltid i våra hjärtan...

Än brinner ljuset

Ja fortfarande brinner ljuset vi tände igår, men imorgon blir det nog att åka upp och tända ett nytt ljus. Blommorna har klarat sig perfekt under natten, ser lika fina ut fortfarande. Känns skönt att åka upp till kyrkogården en stund och bara vara...
Idag har vi haft besök här hemma de hälsade också på hos Alvin, roligt att de vill åka dit. Först var de hos Alvin själva och senare på kvällen åkte vi upp allihop tillsammans. Har varit en riktigt mysig dag idag, go mat, fint sällskap och massa prat.

Urnsättning

Idag har vi haft urnsättningen. Jag och maken åkte upp lite i förväg för att göra iordning med blommor och ljus å sånt. Vi ville också ha en stund för oss själva ihop med Alvin innan de andra kom dit. Solen sken och vi fick så vackert väder, alldeles ljummet i luften. På förmiddagen fick vi plockat massa små blommor. Av dessa formade vi sedan ett hjärta uppe vid graven. I detta hjärta placerade vi sedan Alvins urna, blev så fint.

Vi köpte även tre vita rosor som vi ställde där i en vas. En ljuslykta och en blå vindsnurra skulle han också ha där tyckte vi. Sen kom våra familjer, de hade med sig blommor som de ställde där. Alvins mormor hade med sig ett hjärta som hon fyllde med sand.

 Alvins mormor läste en så fin dikt för Alvin. Därefter sänkte jag o maken ned urnan. Vi la också med Alvin några blommor och sa några ord till honom. Sedan tände vi ljuset ihop för Alvin. Det var så varmt och skönt att jackorna åkte av, han fixade oss fint väder precis som vi önskat.

Det blåste en liten vind som fick snurran att röra på sig, kändes så härligt kom så lägligt. Det var så fint och kändes så bra allting. Skönt att ha detta gjort och att vi har en plats att gå till. Har varit jobbigt och oroligt att vänta på denna dagen sista veckan har varit riktigt, riktigt svår. Man har varit så otroligt ledsen och känslig för allt och för alla. Man har känt att allt blir så definitivt i och med urnsättningen. Men nu när det är gjort känns det otroligt skönt och riktigt bra. Vi har verkligen gjort allt vi kunnat göra för Alvin och det är vi så lyckliga över. Ja detta blir också ett jättefint minne vi bär med oss. Tack alla ni som hjälpte oss göra dagen så fin, skönt att ha er med oss. Tack för att ni lyssnar på oss om och om igen, vi kan ju inte låta bli att prata om vår fina kille. Vi är ju så otroligt stolta över honom. Vilket ni säkert förstått!!!

Jag kom ut...

Dock inte tack vara mig själv, utan mannen såg till att det blev en skogspromenad. Upp och ner upp och ner hur många backar som helst helt slut när man kom hem. Märks att man inte rört sig många meter på ett bra tag. Men så otroligt skönt efteråt så klart. På vägen hem kom regnet tur att vi hann ut annars hade man väl blivit sittandes inne hela dagen och funderat.
Jag tänker mycket på mina gravidmage och hur enkelt allt var då, jag hade ju en väldigt bra graviditet inte många krämpor alls utan fick må bra hela tiden. Kände mig så där skönt lycklig där jag gick omkring med jättemagen, för STOR var den ja jisses. Fast det tyckte inte jag förstås förrän jag fick se på kort hahaha.
Sen plötsligt omkull kastas allt och man hamnar i ett läge man inte för sin vildaste fantasi skulle tro att man nånsin skulle uppleva. Från största glädjen och lyckan till något helt helt annat. Men det är livet! Man vet absolut ingenting om vad framtiden bär med sig. Tur är väl det för hur skulle man annars våga leva?

Rastlös o orkeslös hmmm

Idag kryper jag på väggarna. Går bara här hemma och väntar på att mannen ska komma hem. Känner mig instängd trots att det bara är att ta tre steg mot dörren och öppna för att vara ute. En rastlös känsla i kroppen, vill göra massor men kommer inte till skott överhuvudtaget. Sitter bara och stirrar och funderar på vad jag ska göra... Bara en timme kvar tills han är hemma. Längtar så efter honom. Går fortfarande runt i morgonrocken kommer helt enkelt inte till skott. Klä på sig vem orkar det. Borta håret haa det gör man inte längre, orka bry sig. Se nu till att få ändan ur soffan, klä på dig, borsta håret, borsta tänderna och gå ut...

Låt mig få ha en okej dag

Idag vaknade jag utan den olustiga känslan i kroppen. Kan det vara så att jag får en okej dag idag. Man behöver ha en paus från alla tårar och förtvivlan. Kan det vara så idag. Här sitter jag och dekorerar gravljus och tycker att det är ganska ROLIGT... Haa undrar om jag förstår vad jag säger, roligt att dekorera gravljus. Ja men idag är det faktiskt så, lägg nu inga värderingar i detta. Hjärnan fungerar helt enkelt helt annorlunda just nu. Men som sagt man vill ju att det skall vara det bästa för den bästa lillkillen. Så om det bästa idag är dekorerade gravljus så får det ju vara så.

Petar du på mig så skriker jag...

Så är mitt liv just nu, säger du nånting till mig så tar jag åt mig. Ger du mig goda råd så tolkar jag och blir arg, ledsen, förbannad och besviken. Kanske visar jag inget inte för alla, men snälla ni inga goda råd och välmenande tankar jag vill inte ha det just nu. Just nu vill jag bara att ni lyssnar. Jag vet att ni bara vill väl, vill hjälpa och att ni vill förstå. Men ni kan inte förstå, ni kan inte förstå, ni kan inte förstå! Just nu lever jag i en förälders värsta mardröm och hur mycket ni än försöker sätta er in i känslan så kan ni inte göra det. Det måste vara självupplevt för att kunna förstås. Jag vill ju att folk ska förstå, men önskar ingen annan detta... Jag vill att folk ska känna, känna alla känslor som man känner på en och samma gång, största sorgen och största lyckan. Lev i mina skor en dag. Lev med känslorna, tankarna, drömmarna... Blandat med den största kärleken, lyckan och stoltheten. Lyssna på mig om och om igen... Våga fråga...För det hjälper, det hjälper att få prata, prata och prata. Så låt mig få prata...

När vår Alvin föddes, 16 mars 2010

Klockan 07.00 ringer jag efter din pappa, vattnet har precis gått och jag får kraftiga värkar. Jag har legat med magsjuka hela natten och säger till din pappa innan han åker till jobbet att nu fattas det bara att förlossningen drar igång också, så rätt jag hade för jajamen det gjorde den. Pappa din kommer hem efter ca 30 minuter då sitter jag i duschen och försöker ta tid på värkarna. 3 minuter mellan värkarna o de är 20-30 sekunder långa. Ber pappa ringa till förlossningen vid 8.30, och berätta läget men självklart vill de ju prata med mig. berättar läget och säger att det går rätt bra, och att jag tagit två panodil!!! Hon förklarar att vi ska försöka leva som vanligt och att bara ta det lungt, om fem timmar kan du ta två nya tabletter!! Din pappa springer runt och packar bb väskan för det hade jag ju naturligtvis inte heller gjort. Efter ca 30 minuter säger jag till din pappa att nu måste vi åka för att jag pallar inte att vara hemma längre, nu kommer värkarna med 1.5 minuts mellanrum och är 40 sekunder långa. Vi ringer förlossningen som säger att kom in för undersökning så får vi se om ni får stanna kvar eller åka hem igen. Nu är det riktigt jobbigt och jag känner mig som en mes som inte pallar nånting.

Vi anländer vid förlossningen runt halv 10. Jag tycker att det börjar att trycka på väldigt mycket neråt nu hm. Det tar en evighet att gå in till förlossningen för att värkarna kommer så tätt. Väl där visas vi in på ett rum med egen toalett pga min magsjuka. De säger att det snart kommer en barnmorska in till oss, oj vad hon är efterlängtad för att nu gör det ont. Jag får byta om till en skön sjukhusrock och lägga mig på sängen, får nästan panik vill ju absolut inte ligga ner just nu. Vid undersökningen upptäcker man att jag redan är fullt öppen, jag blir alldeles ställd och bara tittar på bm som säger du har ju redan gjort allt jobbet hemma och ler mot mig som ligger där jätteförvånad jag som trodde att det bara hade börjat. Det är nu problemen börjar bm försöker hitta hjärtljuden men det är nåt som inte stämmer efter tre försök går barnmorskan ut och hämtar en läkare som kommer in med ett ultraljud och undersöker. Jag har fullt upp med värkarbetet, och har svårt att koncentrera mig på något annat just nu. Men din pappa har förstått att något är riktigt riktigt fel. Efter ett par minuer säger läkaren till oss att det finns inget bra sätt att säga det här på men jag finner inga hjärtljud ert barn lever inte. Jag bara tittar på din pappa och säger det är inte sant. Läkaren frågar när jag kände dig sparka senast och jag vet ju att jag gjorde det i förrgår men igår och hela natten hade jag magsjuka och därför har jag ju ingen aning om när jag kände dig senast. Helt plötsligt stannar värkarna upp och blir mycket lätthanterliga, det är kroppens sätt att hantera chocken. Din pappa är så ledsen och jag kramar honom men har svårt att själv visa några känslor alls just nu. Bm förklarar att förlossningen kommer att fortgå som vanligt.

Vi frågar om vi får lov att ringa våra föräldrar så det gör vi. De blir alldeles chockade och jätteledsna naturligtvis. Efter en stund kommer värkarna igång igen och vi börjar bli redo att krysta. Strax senare kommer den finaste lille killen ut vår son Alvin. Men du skriker inte du är alldeles tyst. Jag får upp dig i min famn och jag känner mig så lycklig över att du är min son. Den finaste kärleken man kan uppleva och du är så fantastisk, det ser precis ut som du sover. Så rofylld och lugn ser du ut. Ditt lilla hjärta har plötsligt bara stannat och ingen vet varför. Jag frågar om man kallar detta plötslig spädbarnsdöd fast det har skett i magen och det tror bm är det som hänt. Moderkakan och navelsträng ser också helt normalt ut allt är normalt (även efter läkarundersökningen senare) men Alvin du andas inte. Trots allt är jag så stolt över dig. Samtidigt som jag är så otroligt ledsen över att du inte fick vara med oss. Men jag känner ingen bitterhet bara ett lugn och en stor stor kärlek till dig Alvin. Du är det finaste jag nånsin varit med om och jag älskar dig så fantastiskt mycket.

Trasig

Den 16 mars gick mitt hjärta sönder, för att aldrig bli helt igen. Varje dag kämpar man för att skrapa ihop delarna av det sargade hjärtat, men varje dag är det en liten bit som fattas. Den finaste biten av dem alla. Den biten man saknar varje dag. Den biten man vill kunna ta på, titta på och ge all kärlek som man känner... Men man kan inte ta på eller se på honom. Men man kan minnas honom, och det kan aldrig nånsin tas ifrån mig. Minnet av den vackraste fina lille killen. Jag kan ge honom all kärlek trots allt. En kärlek så villkorslös som trotsar alla gränser. Den kärlek man som förälder känner till sitt barn. Mitt hjärta kanske inte är krossat det kanske inte fattas någon bit för är det kanske i hjärtat han håller till vår fina Alvin.
Jag älskar dig...nu och till evigheten.

Idag är det riktigt riktigt jobbigt...

I dag har vi hängt upp Alvins namnskylt på det lilla korset, känns skönt att ha det på plats till på fredag. Fick även skrivit en ny namnlapp, på den som satt där var Alvins efternamn felstavade. Så nu är det också fixat. Tungt idag hjärnan går på högvarv natt som dag just nu. Det bara snurrar i huvudet massa tankar, konstiga drömmar när man sover eller sover man? Det känns ju som hjärnan arbetar hela tiden. Ständigt helt slut, orkeslös och tårarna bränner bakom ögonlocken. Man spänner sig för att inte gråta ändå är de så nära till hands hela tiden dessa tårar. Ut ska dem men jag orkar inte, vill inte gråta. Men gråter det gör man, ibland i ensamhet för man vill inte visa för man orkar inte prata. Ont gör det ont i hjärtat.

Gravdekoration

Idag har vi handlat lyktor och lite annat till Alvins grav. Vi hittade också en liten söt björn som står och tittar upp i himlen som vi ska ställa där, ett hjärta som vi målat och en liten saknar dig sten som vi ska lägga där. Så nu ska väl det mesta vara fixat till urnsättningen. Man vill ju tända ljus när man är där, och dekorera lite grann. Sen blev det promenad i skogen med vovven som fyller 6 år idag, där hittade vi massa fina stenar som vi också tänker ha för att rama in vid graven. Ja man shoppar konstiga saker nuförtiden. Men vi är nöjda med inhandlingen...

Trött hjärna

Urnsättningen närmar sig med stormsteg nästa fredag är det dags. Ska bli skönt att få lillkillen på plats veta att han är där, samtidigt som det kommer vara en otroligt svår dag. Allt blir ju så definitivt i och med detta. Min hjärna orkar inte riktigt tänka, det är så bakvänt allting. Vad är det man faktiskt gör nu förtiden. Man beslutar om så konstiga saker. Men man vill ju att allt ska bli så perfekt. Det ska vara en lugn, trygg och fin plats att gå till och det tror jag det kommer bli. Har gjort en namnskylt att hänga på det lilla korset att ha så länge tills gravstenen kommer på plats. Känns lite personligare så, det är ju en liten kille som vilar där...

Grattis grattis grattis

Idag har min syster och hennes sambo förlovat sig. Grymt roligt!! Då räknar vi med att få gå på bröllop inom ett år... hehe Stora Grattis Kramar från oss till er. Ni är underbara!