Saker på plats

Det första jag gjorde i morse var att känna om skänken hade dragit åt sig all olja! Gissa om jag blev glad när det var så. Direkt satte jag Alvins minnessaker på plats, så skönt att se dem där uppställda. Vill aldrig behöva ställa undan sakerna igen, särskilt inte Alvins fina foto, för det är där på skänken det hör hemma synligt för oss och för omvärlden. Jo jag vet att skänken antagligen behöver oljas någon gång igen men inte på länge hoppas jag :)
Tänk att detta skulle vara så jobbigt! Jag vet inte men kanske kändes det som att jag städade bort vår son, om än bara för en stund. Det är bara så att dessa saker ska vara där, kanske är det så att denna veckan har varit tung, vilket gjorde att jag reagerade så? Kanske var det så att känslan från när vi först fick fotot inramat och på plats kom tillbaka. Fotot vi tog på sjukhuset sista gången vi var ensamma med vår son i famnen, vår lilla familj mamma, pappa och barn, den dag vi fotade varje synlig millimeter av vår son, tog så många foton vi bara kunde för att vi inte skulle glömma alla små detaljer. Hur vi kämpade för att den lilla gropen i hakan också skulle synas på fotot, hur linjerna kring ögonen skulle synas. Näsan, munnen de små öronen. De små händerna i våra händer. De små fötterna, Allt det fina fina håret. Allt det som är Alvin. Alvin är vårt allt, vårt hjärta!
Man kan inte alltid förstå de reaktioner som blir, men ett vet jag och det är att känslorna behöver komma och att det lättar att gråta den stunden och att det lättar att skriva ned det jag känner...