Idag pratade jag med min fina vän, min vän som precis fått en liten dotter. Vi pratade om hur allt hade gått och jag berättade hur glad jag är för deras skull. Längtar efter att få träffa den lilla tjejen. Vi pratade igenom förlossningen som såklart varit fantastisk. Hur lång tid det tog, osv...
Jag berättade hur jag satt med mobilen i handen och läste smset de skickat och blev så glad för att allt gått bra. Hur jag sen vände mig om till maken och berättade om deras dotter. Strax därefter säger jag till maken ska vi åka upp till Alvin nu? Vi får kolla till graven och vi kanske behöver tända ljus med.
Där sitter vi idag min vän och jag och talar i telefon med varandra två nyblivna mammor varav den ena funderar kring amning och på hur mycket en bebis egentligen kan bajsa. Den andra mamman funderar kring om ljuset lyser på sonens grav och på hur mycket snö det ligger på kyrkogården... Livets kontraster, två nyblivna mammor med helt olika erfarenheter av vad föräldraskap handlar om. För den ena liv och för den andra död. Jag undrar när det är vår tur min och makens att uppleva föräldraskap som liv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar