Speciell affär

Idag frågade mannen min om vi inte skulle ta en sväng till en speciell affär i helgen, en affär som har allt möjligt. I denna affär köpte vi så mycket till Alvin innan han föddes. När vi förberedde oss för hans ankomst. Innan vi visste att allt skulle kastas upp och ner och att inget skulle bli som tänkt. Vi gick omkring där och tittade , funderade och klämde på allla saker. Vad tror du om detta, är detta något man behöver, kan vi köpa detta sen... Så gick samtalen och vi hade så roligt när vi gick där och drömde och funderade kring den lille där inne i magen. En gång senare har vi varit tillbaks i denna affär och det var påsken bara några veckor efter Alvins födelse. Då i chockat tillstånd och utan att reflektera över hur det var sist vi varit där. Idag när han frågade blev jag så ledsen. Genast minns man tiden när livet var så mycket enklare. Tiden när man levde lyckligt ovetandes om vad som väntade. Tiden före, för så är det för oss livet före Alvin, livet före Alvin var inte alltid lätt men idag när jag sitter här med vetskapen om vad som väntade där runt hörnet, kan jag tycka att jag var ganska naiv som tyckte att det och det var katastrofalt svårt. Vem kunde tro att livet skulle te sig än svårare. Saknaden är så svår att leva med, att vara Alvins mamma är inte svårt. Att vara mamma till Alvin är kärlek, stolthet och glädje. Men ibland gör saknaden livet rätt outhärdligt tungt. Saknaden kommer också den att bli lättare att bära, men den kommer aldrig att försvinna helt. Den är en del av mitt liv, vårt liv. En del som är så otroligt svår att acceptera... Den största, viktigaste och svåraste delen...

Adventsljus, massage och soffläge...

I går var vi upp till Alvin och tände ett litet adventsljus. Klart att lillfisen ska ha sitt egna adventsljus :) Just nu är det så kallt ute att man helst inte vill sticka ut näsan ens utanför dörren men vad gör man inte. På med de tjockaste och varmaste vinterkläderna och en snabb tur ändå vill man snart in igen. Maken fick massage igår och efter massagen var han vigare än nånsin hahaha. Bara genom att trycka på några punkter i munnen. Skithäftigt!! Han var gör nöjd efter massagen, men idag på jobbet vid ett lyft halkade han till och gjorde illa sig i ryggen så typiskt. Så det blir att beställa ny tid snarast igen. Så nu ligger vi på varsin ände av soffan istället och gör inte många knop.

Å här e den andra...

Den klassiska adventsljusstaken på mitt vis... Ingen mossa här men dock sand vit som snö med små fåglar i... och några nissar på ljusen.

Adventsljusstake

Har gjort iordning den ena ljusstaken inför imorgon. Egentligen gillar jag inte att använda stora tjocka ljus men så kom jag på det att eftersom vi ändå tänder ljus varje dag för Alvin så är det faktiskt bättre med tjocka stora ljus så i år blir det en av varje. Här kommer en bild på den första...

Adventskalender

Jag har sytt på en adventskalender i flera år, och jag hade bestämt att den skulle bli klar till min första jul som mamma. Klar blev den tillslut i år, min första jul som mamma men jag fick bestämma mig för att göra den klar, lusten fanns ju inte direkt kan man säga. Meningen var ju såklart att jag skulle ha barn på jorden när den blev klar inte en liten ängel. Den skulle fyllas med små paket till Alvin på hans första jul. Nu ser inte verkligheten sån ut. Så istället bestämde jag och maken att vi fyller den med små paket till oss själva istället. När jag gick med Alvin i magen förra julen fick jag av mamma den adventskalendern jag och mina syskon hade när vi var små. Nu har vi alltså två stycken adventskalendrar som i år fylls med små paket till varandra. Jag tycker att det ska bli mysigt trots allt, för det måste man ändå göra, göra det mysigt runtomkring sig. För det hjälper inte att jag tänker att vi lägger ned hela skiten med jul i år. För jag blir inte gladare för det. Istället har vi bestämt oss för att göra det bästa av situationen. Vi ska pynta och mysa och bara vara den här julen med precis som alla andra jular. Det är vad vi skulle gjort om Alvin var här och det är vad Alvin också vill att vi gör. Att vi tar vara på även den här julen och njuter av den.

Kalendern jag sytt

Kalendern jag och mina syskon haft som små

Ett evigt plogande

Traktorn körde fast här utanför och mannen min är ute och hjälper till med att få den loss. Hunden skäller på utsidan och håller koll på deras arbete jag känner att detta måste förevigas inifrån stugvärmen ;) Här kommer lite foton på dagens snöfall...

Snökaos igen

Igår och idag har det kommit sjukt mycket snö. Vi åkte upp till Alvin. Mannen skottade oss fram till graven. Ja det har nog kommit uppemot en halvmeter. Efter skottningen blev det nästan som ett vindskydd runt Alvins grav. Vi skrattade lite åt att folk tycker nog inte vi är kloka som skottar här på kyrkogården. Fast å andra sidan vi kunde faktiskt inte bry oss mindre om vad andra tycker, vi gör som vi vill i alla fall :) Det vi vill är att besöka Alvins grav så ofta vi kan oavsett vilket väder det är ute, för det känns bra för oss :)
I vintras gick jag omkring med en stor gravidmage och bara väntade på att snön skulle försvinna, (även då var det sjukt mycket snö) och att våren skulle närma sig. Då skulle jag ut med hund och barnvagn varje dag och bara njuta, av bebis, ledighet och familjelivet. Det var så det skulle vara! Ja sannerligen blir livet inte alltid som man tänkt sig det...

Livets kontraster

Idag pratade jag med min fina vän, min vän som precis fått en liten dotter. Vi pratade om hur allt hade gått och jag berättade hur glad jag är för deras skull. Längtar efter att få träffa den lilla tjejen. Vi pratade igenom förlossningen som såklart varit fantastisk. Hur lång tid det tog, osv...
Jag berättade hur jag satt med mobilen i handen och läste smset de skickat och blev så glad för att allt gått bra. Hur jag sen vände mig om till maken och berättade om deras dotter. Strax därefter säger jag till maken ska vi åka upp till Alvin nu? Vi får kolla till graven och vi kanske behöver tända ljus med.
Där sitter vi idag min vän och jag och talar i telefon med varandra två nyblivna mammor varav den ena funderar kring amning och på hur mycket en bebis egentligen kan bajsa. Den andra mamman funderar kring om ljuset lyser på sonens grav och på hur mycket snö det ligger på kyrkogården... Livets kontraster, två nyblivna mammor med helt olika erfarenheter av vad föräldraskap handlar om. För den ena liv och för den andra död. Jag undrar när det är vår tur min och makens att uppleva föräldraskap som liv?

Kära vänner

Idag har en sensation skett. Det har äntligen hänt det som ni så efterlängtat har väntat på! Ja det är verkligen helt sant, denna gången så är det på riktigt. Idag har jag varit inne på en sida och beställt mig en ny mobil eller ny och ny en mobil av en utgången modell till ett kalas bra pris. Alltså en mobil helt i min smak. Ny för mig lastgammal säkerligen för er. Den har ett lågt strålningsvärde gillas mycket, kameran i mobilen är på 2 megapixlar och två megapixlar är ju två mer än min nuvarande flashiga kamera mobil har. Hahahaha. Ja jag vet jag älskar ju min mobil som ni så hett snackar skit om och säger sluta skicka så kassa mms med den. Jag har insett när knappsatsen trillade av för sjuhundraelfte gången att ja det är nog dags nu, det är dags att bli förpassad till byrålådan min vän. Du får bli till en reserv i nöd, för än, än är du absolut inte redo för sopberget, nä jag är inte redo att helt förpassa dig ifrån mitt liv till ett liv på en tipp.

Min fantastiske vän

Kalas!

Ätit supergod mat och firat brorsan och deras grabb. Han börjar bli stor fyllde tvåsiffrigt idag, alltså inte brorsan utan sonen... För att fira detta sjöng vi 4 verser av ja må du leva, jag undrar hur många det finns?! Vi fick en dator av brorsan, så perfekt det är vi så tacksamma för. Tack snälla snälla! En riktigt mysig kväll!
På hemvägen åkte vi upp till Alvin, besöken blir inte så långa just nu och definitivt inte när man står där i kjol och leggings och fryser. Men vi konstaterade ganska fort att det måste vi ju inte göra heller för Alvin han är ju med hemma såklart!!!

Undermedvetna i kaos

Har ont i min kropp från hårfästet ned till tårna. När man vaknar på morgonen med värk i käkarna och med krampande vader, då undrar man vad som pågår när man sover. Det är väl bearbetning på hög nivå antagligen. Jag måste ju vara sjukt spänd när jag sover. Jag tycker att jag är lugn och känner mig pigg. Jag tycker att jag har energi till massor just nu, men det överensstämmer inte med mitt sovande beteende. Det beteendet jag inte överhuvudtaget kan kontrollera. Jag förstår att det inte är så bra som jag tror när jag vaknar, jag ser att jag på dagarna försöker skynda fram för att slippa tänka. Jag känner tårarna bränna, men om jag kör på lite fortare så kommer jag nog undan. Nej det är ju faktiskt inte så det fungerar. Jag vet att jag har varit livrädd för att mina fina vänner ska ringa och säga att deras bebis inte lever, jag har i panik tänkt, jag klarar inte det vad ska jag säga då, hur ska jag kunna vara ett stöd för dem när jag lever den verkligheten nu? Jag vet varför jag tänker så min mun säger en sak men i min hjärna kommer dessa tankar tänk om tänk om... Jag känner mig otroligt lättad nu när jag vet att allt gått bra att deras lilla tös mår bra. En liten flicka som andades när hon föddes. Precis så som det ska vara, precis så som det oftast är. Precis så som oddsen talar för. En liten flicka född till livet, en påminnelse för oss om hur det borde vara, Alvin skulle vara här nu, det är så det borde vara. För det är för livet oddsen talar, oddsen talar för liv inget annat!

Ett litet mirakel är fött

Igår fick en av mina allra närmaste vänner en liten dotter. Världens finaste flicka enligt säkra källor ;) Så fantastiskt skönt att allt gått bra, precis som det ska göra! Grattis grattis till er. Vi längtar efter att få se ert lilla underverk.  Kramar kramar

8 månader

I går var det 8 månader sedan Alvin föddes. Ja vad kan man säga, tiden går sjukt fort. Känns som igår allt hände likaväl som att det hände i en annan livstid. Har inte så mycket mer att säga om gårdagen, orkade uppenbarligen inte skriva om den igår men i alla fall, vi tände såklart ljus på kyrkogården pratade med vår lillfis, och pratade om tiden som gått. Det är kämpigt som fan just nu och jag försöker köra på som en galning för jag orkar inte känna efter hur det är. Men då säger kroppen i från huvudvärk och förkylning blev resultatet. Vad gör man? Fly undan kanske inte är en lösning men ibland är det rätt skönt att slippa tänka så mycket. Ja ja om ett par dagar känns det bättre igen så ser det ut på livsagendan. Uppförsbackarna kommer, ibland är de längre och ibland bara ett litet gupp. Om man slår sig för öronen och säger lalalalalalala, så kan man undvika att höra, tänka och känna en stund. För jag lovar att då kan man inte koncentrera sig på något. Hah jag har verkligen grymt bra lösningar på det mesta. Nä skämt åsido, men när man har försökt att tänka sönder sina funderingar och det inte hjälper då är dessa kortsiktiga och mycket "smarta" lösningarna rätt sköna att ta till.

Vi håller i alla fall på att renovera här hemma. Vårt gästrum/pysselrum ska piffas upp med nyspacklade väggar och ny tapet. Att distrahera sig med roliga saker är skönt och givande. Om nu riva tapeter är roligt, men mannen är superduktig på det :) Sen letar vi resa vare sig det blir en stuga i sverige eller ett hotell i solen så ska det bli grymt skönt att komma iväg en sväng i vinter någongång. Bara vi två! För vi känner att vi behöver det extra mycket nu...

Saker på plats

Det första jag gjorde i morse var att känna om skänken hade dragit åt sig all olja! Gissa om jag blev glad när det var så. Direkt satte jag Alvins minnessaker på plats, så skönt att se dem där uppställda. Vill aldrig behöva ställa undan sakerna igen, särskilt inte Alvins fina foto, för det är där på skänken det hör hemma synligt för oss och för omvärlden. Jo jag vet att skänken antagligen behöver oljas någon gång igen men inte på länge hoppas jag :)
Tänk att detta skulle vara så jobbigt! Jag vet inte men kanske kändes det som att jag städade bort vår son, om än bara för en stund. Det är bara så att dessa saker ska vara där, kanske är det så att denna veckan har varit tung, vilket gjorde att jag reagerade så? Kanske var det så att känslan från när vi först fick fotot inramat och på plats kom tillbaka. Fotot vi tog på sjukhuset sista gången vi var ensamma med vår son i famnen, vår lilla familj mamma, pappa och barn, den dag vi fotade varje synlig millimeter av vår son, tog så många foton vi bara kunde för att vi inte skulle glömma alla små detaljer. Hur vi kämpade för att den lilla gropen i hakan också skulle synas på fotot, hur linjerna kring ögonen skulle synas. Näsan, munnen de små öronen. De små händerna i våra händer. De små fötterna, Allt det fina fina håret. Allt det som är Alvin. Alvin är vårt allt, vårt hjärta!
Man kan inte alltid förstå de reaktioner som blir, men ett vet jag och det är att känslorna behöver komma och att det lättar att gråta den stunden och att det lättar att skriva ned det jag känner...

Olja och tårar...

Idag har vi oljat våra möbler i vardagsrummet, detta betydde att vi var tvungna att ställa undan Alvins saker från minnesplatsen, jag fick ett fullkomligt bryt pga detta. Blev så ledsen när vi plockade undan allt. Naturligtvis vet jag att imorgon ställs allt tillbaks, och jag vet inte varför jag reagerade som jag gjorde. Nu pratar vi inte små tårar utan hysteriskt ledsen. Räckte att jag tog i Alvins album och la undan dem så var det kört, i bakgrunden spelades musiken från Alvins begravning för den skivan hittade vi också och naturligtvis underlättade inte det saker och ting. Kanske var det bara att jag tog i alla saker som rörde upp denna storm av känslor, kanske behövde jag bara få gråta hysteriskt en stund. Kanske för att i alla dessa saker, Alvins saker ryms en hel livstid. En tid när livet ställdes upp och ner och ändrades för att aldrig bli detsamma igen...

Fars dag

Alvin fick lite hjälp av sin mamma att ordna en liten present till pappa... Visst är kortet bara så fint!!

Filmkväll...

I fredags var jag ensam hemma, mannen var ute med jobbet sitt, bowling, öl och simulator bilkörning stod på agendan. Efter att kört in mannen till stan tog jag en sväng till kyrkogården. Mörkt och kallt ute. Kan tillägga att jag är ganska mörkrädd, men vill inte vara så löjlig att jag inte vågar åka till kyrkogården ensam när det är mörkt. I alla fall åkte jag dit, det första jag hör är ylande hundar och jag känner direkt hur hjärtat börjar bulta extra hårt, men jag lugnar ned mig ganska snabbt. När jag kommer fram till Alvin böjer jag mig ner och fixar till lite grann precis då prasslar det till i buskarna bakom gravstenen, nu kan jag tillägga att jag blev skiträdd. Jag säger snabbt några ord till Alvin och sen nästan praktiskt taget rusar jag därifrån... Hahaha jag lyckades åtminstone få med mig ett utbrunnet lyktljus att slänga, sen hoppade jag in i bilen och körde hem igen. Jag vill verkligen inte vara rädd särskilt inte där. Men när det blir mörkt ute var jag än befinner mig ensam, och jag inte ser lika långt som när det är ljust ute så skenar fantasin iväg direkt tyvärr...Väl hemma sen bullade jag upp med godis och film för att fördriva tiden tills det var dags att hämta mannen. Inga höjdar filmer, och när filmerna var slut kände jag mig ensammast i världen. Lite orolig inombords fortfarande och ledsen, gråten bränner bakom ögonlocken just nu, men precis då ringer telefonen och jag åker för att hämta mannen min, så skönt. Blev så lättad när han ringde! Sällskap är tryggt och skönt :)

Spår i snön

Åkte upp till Alvin och tände ljus. När jag gick där så tittade jag in bland raderna med gravstenar. Snön låg alldeles vit och orörd överallt. Tills vi kom fram till raden med Alvins grav, där var det någon som hade trotsat den två dm djupa snön och stegat fram till en grav. Dessa spår var gjorda av en man som tittade till sin sons grav. En pappa som trots att snön ligger djup varje dag besöker sin sons grav. Trotsar att regnet öser ner, om så snön skulle vara meter djup så är han där varje dag. Varje morgon när han åker förbi på sin resa till arbetet väljer han att köra vägen som går förbi kyrkogården, bara för att kunna ropa till sin son godmorgon pappa älskar dig, mamma hälsar. Vi ses i eftermiddag eller till kvällen. Ja vi ses ju hemma med! Denna man är pappa till Alvin!

Saknar Alvin så otroligt mycket, hjärtat gör ont!

Idag är det en SAKNAR ALVIN JÄTTEMYCKET DAG! Tänk om livet sett annorlunda ut, tänk om vi bara hade behövt tänka på att ta hand om dig, mat, blöjbyten, bus och massa kärlek. I stället snurrar massa andra tankar i huvudet, framtiden, syskon, försöka! Dessa tankar upptar hela mig och jag blir stressad och mår sämre när dessa tankar hamnar i fokus och tar över. Jag måste sluta känna alla "måsten" och istället tänka på andra saker, göra roliga saker så att inte hjärnan upptas fullkomligt av framtidstänket. Jag kan inte styra eller kontrollera det andra så släpp tankarna och ta det när det kommer, för det kommer det göra. Det oroar mig inte!! Lev varje dag här och nu istället. En dag i taget... Nu ska jag istället leta resa och se om vi kan komma ut på lite upptåg jag och mannen min...

Hunden och skatan

Tittar ut genom fönstret och vad får jag se? Vår vovve som smyger runt spanandes på en skata och skatan som smyger runt och avvaktar nästa rörelse från hunden redo att flaxa iväg. Men på marken finns det så mycket gott så jag tänker inte ge upp lätt tänker skatan. Tillslut släpper vovven tanken på skatan och lägger sig ner och tuggar på en pinne. Skatan ser nöjd ut och pickar i sig frön från marken.

Snö och blåst

Vilket väder, blåser som attans och snön yr omkring. Vill inte ge mig ut på vägarna idag. Har över fem mil till jobbet och ska naturligtvis arbeta idag, idag vill man bara dra täcket över huvudet och sova bort dagen. Om någon bara ringde och sa, nej du behöver inte komma till jobbet idag, ge dig inte ut på vägarna i det här vädret det är bara onödigt. Hahaha önsketänkande jag vet!
Utanför ser jag fåglarna kämpandes i blåsten, försöker picka i sig lite mat mellan vindarna. Taket på fågelbordet hade flugit av, men det har jag varit ute och bundit fast. Hoppas att det håller nu bara! En bit längre bort har en lastbil fått stopp och tar sig ingen stans, beror det på snön? Alla bilar kryper fram, bussar är inställda. Snöröjningen har inte kommit igång men jag, jag måste ta mig till jobbet... Åh jag som skulle åkt upp till Alvins grav och tittat till allt, det kan jag inte heller göra idag för vägen dit är både brant och slingrig... Ack vad det är synd om mig!

Minneslåda

Har tänkt att göra en minneslåda till Alvin. En låda som ska fyllas med Alvins saker som hans syskon ( när han får dem:) ) inte ska ärva och saker som bara är Alvins. Nallar, kort & brev, MVC journal, Alvin pärmen, dagbok,  vissa leksaker, saker jag sytt till honom osv, mitt första år boken också kanske. I Alvins fotoalbum finns även många minnesaker men de vill jag ha framme de ligger nu vid Alvins minnesplats. Har tänkt att dekorera lådan med namn och massa pynt bland annat. Lådan måste vara tillräckligt stor för att allt ska kunna rymmas i den, men tillräckligt liten för att kunna stå på en hylla tillgänglig när man vill ta ner den och titta på allt. Jag tänker att blir den för stor är den svårare att ha framme lättillgänglig helt enkelt. Alvin ska naturligtvis inte gömmas undan utan han är alltid en lika viktig del i vår familj. Ja ni fattar säkert hur jag tänker, därför ska det vara lätt att plocka fram lådan och den ska vara lika synlig som fotona på Alvin som står framme...

Vackra värld...

Vaknar upp till en vacker kall morgon. Frosten ligger vit som snö på marken och på träden. Termometern visar 7 minus grader. Himlen är vackert ljusblå och solen skiner, och värmer frostbitna kinder. Det är alldeles tyst och stilla. Fåglarna söker mat, och är aktiva letare efter detta idag. Idag har jag blivit månadsgivare hos greenpeace, nu är det din tur, gör något för vår framtid...

Allahelgonsdag

Hjärta från fina Karin

Kvistar från farmor och farfar

Hjärta till Alvin från mormor

Så här fint blev det!

 

Så här fint lös det när det mörknat!

Allahelgonsdag och så här fint blev det hos dig Alvin, Många ljus för dig... Ett hjärtljus i glas från din mamma och pappa. Ljus i lyktan från Karin, Ljus från farmor och farfar och ett ljus från din mormor med sambo.

Idag har vi haft massa besök, middag och dessert. Mys och prat! Två gånger var vi till kyrkogården. En gång för att fixa till lite och sen en gång på kvällen för att se alla ljus som brinner så vackert över hela kyrkogården. Allahelgonsdag är en mycket speciell dag. Vacker och rofylld!

Ljus och kärlek

När jag var hos Alvin idag på kyrkogården var det många människor som pysslade iordning gravarna för sina nära och kära. Det blir otroligt fint måste jag säga. Ska bli vackert att se alla ljus imorgon som brinner. Jag har nästan varje år tänt ljus på en kyrkogård på Allahelgonsdag, jag har alltid önskat åka till en kyrkogård för att tända ljus just denna dag. I år ska vi besöka vår sons grav för att tända ljus för honom. Ja vi ska tända ljus till minne av vår son, aldrig för min vildaste fantasi hade jag trott att jag skulle besöka vårt barns grav. Men så är verkligheten för oss. Vi älskar dig gubben!

The cove

Satt igår kväll och tittade på the cove en dokumentär där det slaktas delfiner i Japan, klarade inte av att se klart dokumentären. Den var så fruktansvärt hemsk. Idag när jag åkte till jobbet storgrät jag alltså inga så där små snyftningar utan tårarna fullkomligt sprutade på mig och jag hulkade mig och fick nästan inte fram ett ljud. I alla fall ringde jag upp mannen och han hörde direkt att jag var ledsen, och sa bara till mig att är det en sådan dag idag, en riktigt mycket saknar Alvin dag. Nej snyftar jag ut, nej det är delfinerna och denna otäcka sjuka jävla värld som vi lever i. Denna grymma fruktansvärda värld, där vi människor bara förstör. Vi tar livet av vår fantastiska jord. Vi ska bara ha och ha och ha, pengar pengar pengar allt handlar om pengar och makt. Pengar och materiella ting va fan är det värt? Vi måste ta hand om varandra, vår jord, djuren och miljön. Det viktigaste vi har är varandra, och tillsammans kan vi göra skillnad för att hjälpa till, protestera, visa att vi bryr oss. Gör något idag som du vet kan ha betydelse för morgondagen, vi kan inte vänta. Det sker här och nu....

Fler och fler lyktor och ljus

För varje dag som går nu, lyser det nya lyktor på kyrkogården. Det har gjorts i ordning inför vintern med granris, kransar och lyktor. Nästan överallt görs det fint. Där finns några få gravar som ser bortglömda ut. Kanske är de inte bortglömda kanske deras anhöriga har svårt för att ta sig dit. Känslomässigt svårt? Fysiskt svårt? Jag hoppas att det är så, att det är svårt att ta sig dit snarare än att man struntar i det/hoppar över det! Kanske finns det inte längre någon som tar hand om graven. Jag tycker att det ser så sorgligt ut, bland alla kärleksfulla gester människor gör för sina anhöriga bortom livet runtomkring på kyrkogårdarna, finns dessa få vildvuxna gravplatserna. Inte så långt från Alvins gravplats har det stått några intorkade gamla ljung hela våren och sommaren vid en grav, det har varit så ledsamt att se, men så en dag när vi var till Alvin hade de planterat ljung och silver ek och tänt ett ljus. Men titta sa vi till varandra va fint de har gjort här igen. Vi blev glada över att se det. Jag tror inte människan bakom namnet på stenen egentligen är bortglömd, man tänker på sina anhöriga var man än befinner sig någonstans, kanske tänds det ljus hemma, vad vet egentligen jag. Kanske har man flyttat och bor långt från kyrkogården. Man ska aldrig döma, för plötsligt blir man glatt förvånad och överraskad igen.