Jag såg en stjärna falla

När jag åkte hem från jobbet ikväll, hade jag pratat med maken i telefon och var ganska ledsen och arg när vi lagt på luren. Jag känner hur jag bara ska tala om precis vad jag tycker och så är det bara. Jag laddar verkligen upp mig i bilen till någon slags bristningsgräns. Är så arg och ledsen när jag svänger in med bilen på vår lilla väg att det nästan kokar i mig inombords. Vill bara skrika rakt ut. Plötsligt på himlen precis framför mig ser jag en stjärna falla. Ilskan jag kände är som bortblåst och jag blir istället väldigt ledsen. Helt plötsligt får jag känslan av att nu tar du och lugnar ner dig, och inombords känner jag mig plötsligt mycket lugnare. Visst kan det vara så att min fantasi skenar iväg med mig, men jag är mycket lugnare när jag kliver in genom ytterdörren, visst är jag ledsen men efter en stund kan vi åtminstone samtala sansat med varandra och vi kanske inte löser världsproblemen denna kväll men åtminstone våra egna oväsentligheter. För det hjälper inte att gapa och skrika på varandra, det löser ingenting. I dag påminde en fallande stjärna mig om att man inte tjänar någonting på att bete sig dumt och barnsligt. Att i stället samtala på ett vuxet sätt kommer man oftast mycket längre på. Tack du fallande stjärna, och du, hoppas du hörde min önskning...