Varför tar jag så illa vid mig och blir ledsen?

Var ledsen när jag åkte hem från jobbet idag och jag vet att det är helt onödigt. Vi satt och pratade om min situation idag och att folk har svårt att möta mig första gången, det har jag full förståelse för. Folk vet inte vad de ska säga och det är helt okej. Men jag blir jätteglad när de vågar fråga och jag svarar så gott jag kan, och försöker berätta samma sak för alla så att de har hört allt från mig så långt det är möjligt. En svår situation men heja er som vågar. Sen finns det de som har jättesvårt och inte säger någonting och det är också helt okej, oftast är man rädd för sina egna känslor. Men det jag blir ledsen för är de som känner mig och som ser mig nästan varje dag på jobbet, som jag har funnits till för och lyssnat på många många gånger och som idag inte säger någonting. De jag räknat med, är svårast att acceptera tystnad från, det gör mig otroligt ledsen. Att komma fram till mig och säga att jag inte vet vad jag ska säga , är också att säga någonting, men att prata om allt annat än det uppenbara det som både du och jag tänker på, det är det som gör mig så ledsen. Att välja bort att prata med mig för att det är svårt att vara den som står mittemot mig köper jag inte. Vad är man rädd för? Vad är det värsta som kan hända? Ni kan inte göra någonting värre, för det värsta har redan hänt. Jag vet att det är personens egna känslor som sätter stopp, men om du visste hur mycket mer sårad jag blir av din tystnad än av dina ibland klumpiga frågor så skulle du våga. För jag kan idag ta felsägningar och oövertänkta uttalanden det är helt okej, det enda som händer då är på sin höjd att jag förklarar hur jag uppfattat det du sagt och hur jag tänker kring det du säger. Jag kommer inte gapa och skrika, och om tårarna rinner är det inte på grund av dig utan pga min saknad efter Alvin och över min framtid utan honom i mina armar.