Min mamma är min idol...

Jag har världens bästa mamma. När Alvin föddes släppte mamma allt för att kunna hjälpa oss på bästa förmåga. Hon flyttade in hos oss, lagade maten såg till att vi klev ur sängen. Hon lyssnade, lyssnade och lyssade. Vi skrek och grät, och hon fanns hela tiden bara där, med en varm famn att gråta ut hos. Med massa värme och kärlek. Min mamma är min stora förebild, jag uppskattar min mamma otroligt mycket så vill jag att våra barn (i himlen och kommande) ska känna för sina föräldrar. En stor trygghet, och en massa kärlek. Att få lov att säga de där konstiga sakerna som dyker upp i huvudet utan att bli dömd, det är så viktigt. Det man tänker är verkligheten för den stunden. Som jag sagt i kriser har man en halv hjärna, det fungerar helt enkelt annorlunda. Men man måste få ge uttryck för sina känslor oavsett hur konstigt det man säger låter i andras öron. Min mamma känner sig maktlös inför mig när jag är förtvivlad för vad kan hon göra för att ta bort det som gör ont. Hon kan inte ta bort det men hon hjälper genom att finnas där. Ibland som en slagpåse som man slänger ur allt jobbigt till. Det är inte lätt att vara mamma och stå mittemot när det gör ont i ens barn, men min mamma gör det trots att hon ibland blir oerhört ledsen. För som mamma släpper man allt när barnen behöver hjälp. I alla fall är det så min fantastiska mamma gör...