Vilken dag...

I dag på eftermiddagen ringde maken mig till jobbet, han är på väg till veterinären med vovven. Vovven är slö och konstig och orkar inte stå upp. Slängde mig i bilen och åkte iväg för att möta upp dem hos veterinären. Hela vägen dit tänkte jag nej nej nej inte det här också. Inget får hända med lillpysen också. Ja jag var nästan helt förstörd när jag kom fram, den bilresan har aldrig varit så långsam som idag tror jag. Kommer fram till dem och vovven ligger med dropp. Allt för att rena blodet från antibiotikan som han fått en allergisk reaktion av det är vad de i dagsläget tror. När jag kommer in i rummet möts jag av en blick från lillpysen, och det ögonblicket glömmer jag aldrig. Han blev så totalt lycklig när jag kom in till honom. Trots att han var så trött piggnade han till och kröp upp i min famn. Jag tror han tänkte nu är matte äntligen här, ta mig härifrån för här sticker de nålar i mig och utsätter mig för massa obehag :)... Vilken lättnad, han fick ligga med dropp några timmar och blev snabbt bättre. Så fort någon klev in genom dörren till rummet vi befann oss i började han darra som ett asplöv, vad ska hända nu usch usch. Ja han som var så otroligt kool första gångerna vi var där, kommer väl aldrig kliva in lugnt och sansat till en veterinär igen. Vilken följetång detta har blivit, och med stor sannolikhet fortsätter den...På tisdag ska vi tillbaks.