Blev så ledsen...

När vi kom upp till Alvin nu ikväll, såg det helt förfärligt ut. Som om man inte redan kämpar för att resa sig. Då behöver vi inte detta också. Jag blev så ledsen. De hade kant klippt runt gravarna under dagen och alla Alvins saker hans nalle, hans lilla turkosa hjärta, hans hjärta från mormor, saknar dig stenen och hans lille bil, allt var helt täckt med massa gräsklipp. Alvins vita stenar syntes knappt för allt gräs som låg över dem. Dessutom hade de kört emot Alvins lykta så att det hade skvätt massa smält stearin på insidan av glaset, och så hade ljuset slocknat pga detta. Det var det första vi såg, hans ljus lyser inte vad konstigt. Vi fick plockat bort det värsta av gräset sen fick vi skurat alla hans saker. Lyktan var svårast att få ren igen men mannen fick den att se ut som ny. Det var inte lätt att få bort allt gräs från stenarna heller men vi hällde på en massa vatten för att det mesta åtminstone skulle rinna av från dem, och visst såg det ok ut när vi gick därifrån. Jag kan förstå att det inte betyder nånting för den som går där och klipper, bara ännu en grav i mängden. Men för mig rasar allt samman och jag blir helt förstörd och nästan otröstlig min man blir istället arg och ledsen. För mig är det viktigt att det är fint hos Alvin lika viktigt är det för min man. Dessutom vet vi att man kan klippa utan att blåsa in allt på graven, för det har de lyckats fin fint med hela sommaren. Jag kan förstå att olyckor händer men då kan man väl åtminstone försöka rätta till efter sig. Varför inte bara ha spolat av sakerna åtminstone eller tänt ljuset igen. Ljuset som för oss är otroligt viktigt att det lyser. För oss kändes det som att man inte respekterar graven, som att man bara har skitit i att det blev som det blev. Man kanske inte ens har reflekterat över vad som hände. Men för oss känns det som ett knytnävsslag i magen, för där under allt gräs, där vill vi att det ska vara fint för vår son, vår Alvin!