Min grusväg och jag...

Idag var vi ute på promenad jag, vovven och Malva. Solen sken så skönt och reflekterades i snön, underbart med promenad tänkte jag och slängde på mig ytterkläderna och packade ned Malva varmt och skönt i vagnen. Vovven superglad på utsidan när han ser att jag kommer ut med vagnen, jag kopplar honom och vi traskar iväg. Märker att det gömmer sig lite små isfläckar under snön men inget större att oroa sig för. Gruset kikar fram så där är tryggt att gå. Kommer ut på asfaltsvägen och märker ganska snabbt att här är snorhalt. Efter några meter vänder jag och går hemåt igen. Detta är en av mina rädslor. Jag är helt enkelt skiträdd för att en bil ska få sladd och köra på oss där vi går jag, vovven och Malva. Jag vågar inte gå längre ut när det är halt för tänk om något skulle hända. Egentligen är det kanske inte mer än ca 150 meter jag behöver gå på asfaltsvägen innan det blir gångväg. Men jag vågar inte gå dit. Om det bara varit jag och vovven skulle vi kunna kliva åt sidan ut på åkrarna om det kom en bil, men med vagnen kan jag inte det. Då väljer jag hellre att vända och gå hem. De där katastroftankarna kommer fortfarande. Rädslan för att det ska hända något... Jag har nog med att kika ned i vagnen typ varannan minut... Jag upplever min värld som väldigt lite just nu, den består mer eller mindre av fyra väggar och en liten grusväg. Men det är min trygga vrå.