Idag har röjandet och rensandet fortsatt ut i köket, inte så mycket att slänga ut här men städa lådor och torka av allt var mer än nödvändigt. Vi har inte gjort allt men vi har börjat. Maken tog tag i gräsklippningen också, sista gången för i år sa han för nu får det vara, men man vet ju aldrig kanske det blir en gång till.
Maken har sagt till mig att jag måste börja tänka på förlossnings- och BB väskan att det börjar bli dags snart att packa den. När Alvin föddes fick maken snabbt packa allt för mig då förlossningen gick så fort plus att Alvin ville kika ut till oss redan v 38. Vi var så fyllda med glädje då. Jag satt i duschen och andades och maken tittade på mig förväntansfullt, och sprang runt i huset och plockade ordning allt. Sen åkte vi till förlossningen otroligt förväntansfulla och lyckliga...
Sen förändrades allt, och allt jag idag gör för Pyret drar upp en massa känslor i mig, idag fick jag hämta Alvins minneslåda för att där titta på BB-listan jag hade förberett inför hans födelse. Listan jag förväntansfullt skrev för att inte glömma några viktiga papper eller saker som jag skulle behöva under tiden på sjukhuset. Jag tittade på listan och mindes hur jag förväntansfullt skrev ner massa saker som kunde vara bra att ha med. Min naiva inställning till det hela, där stod både tidningar och spel med på listan, en förlossning tar tid det hade jag fått lära mig på föräldrautbildningen... Denna gång skrev jag en helt annan lista, jag tog med det viktigaste från Alvins men allt extra lämnar jag hemma. Inte för att det kanske inte behövs men för att all påminnelse blev för jobbigt. Jag är inte längre den naiva flickan som klev in på förlossningen då, lycklig och ovetandes. Jag är någon helt annan idag.
Jag minns hur bebisfilten vi packade till Alvin hade fått vara med oss i sängen ett tag innan den packades ned i BB-väskan, allt för att den skulle lukta som vi gör, för att Alvin skulle känna sig trygg. Jag minns hur den filten aldrig lämnade väskan istället fick Alvin med sig en filt jag sytt till honom, en filt han blev insvept i, i kistan. En filt som också hade vår doft på sig. En filt som vi kramade många nätter innan Alvin fick den med sig i kistan. Den skulle ge Alvin trygghet, en trygghet han skulle ha med sig till den andra sidan. Dit Alvin skulle, dit som vi inte kunde följa med...
Bara att börja tänka på att packa väskan, packa till oss och till Pyret är svårt, det stormar omkring i mig när jag inser att jag faktiskt måste förbereda vissa saker. Pyrets kläder som ska packas, det är så känsligt. Mycket försöker jag göra utan att fundera så mycket på allt, ibland känner jag mig fullständigt orädd och ibland känner jag mig livrädd. Vissa saker påminner mer och andra saker mindre eller inte alls. Vissar dagar slits man tillbaks till stunder vi upplevde i mars 2010. Dessa stunder gör många gånger ont, otroligt ont. Samtidigt som jag måste se att Alvin inte är Pyret och Pyret inte är Alvin. Detta är en helt annan graviditet. Denna gång kommer allt att bli annorlunda precis som det blev med Alvin fast på rätt sätt. Pyret kommer att följa med oss hem. Pyret kommer att åka med oss i bilen hem, trygg i sitt babyskydd. Trygg med sina föräldrar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar