Rädsla...

Äntligen, har dragits med hosta sedan i mars, vid minsta ansträngning har jag börjat hosta vilket medfört att jag inte kommit ut och rört på mig någonting. Knappt ens med hunden, sjuk ångest över flåset. Sen kom förkylningen och ont i rygg och höfter. Så motionen ligger på katastrofal nivå just nu. Inte för att det var bra innan men i alla fall bättre... Köpte simkort som vi ännu inte hunnit utnyttja för jag är ju halvdålig hela tiden. Less på att vara sjuk kan man säga, sen Alvin föddes har jag åkt på förkylningar, magproblem om vart annat hela tiden. Väldigt mottaglig för infektioner antagligen, eftersom man mått som man gjort har man inte direkt stärkt immunförsvaret. Allting känns så sjukt omotiverat just nu. Måste få komma igång vill ju inte vara ett trött vrak när Pyret kommer utan åtminstone ha ett hyfsat flås. För varje dag som går får jag ju bara mer ångest över att jag inte kommer ut. Tankarna mina begränsar mig också jättemycket, det snurrar rätt bra i hjärnan och ibland vill jag bara dra täcket över huvudet och vakna upp någongång i höst. Att det ska vara en sån bergochdalbana av känslor hela tiden. Maken har inte semester heller ännu så jag är ensam rätt mycket på dagarna. Vilket är svinjobbigt emellanåt. Mitt dumma nöt jag gör det ju inte lättare för mig heller. Satte mig ned och läste i journalen från MVC och förlossningen med Alvin idag, skulle bara kolla en sak... Vad som är samma och vad som skiljer sig mellan graviditeten med Alvin och Pyret. Men det slutade med att jag satt och läste hela journalen från förlossningen om hur vi kom in, om hur de letar hjärtljud och att det inte syns några slag på UL. osv osv!!! Förlossningsjournalen som jag inte ens skulle bläddrat i. Jag skulle kolla lite värden, vikt och mått under graviditeten men istället läser jag journalen från förlossningen. Med ens är jag tillbaka i känslorna från dagen i mars förra året, dagen när allt vändes upp och ner. Dagen som gjorde så ont i hjärtat. Dagen där allt förändrades. Det sliter tag i mig och och gör så ont. Chocken över beskedet, lyckan över att få träffa vår Alvin, sorgen över att han inte lever. Alla människor runtomkring vars liv omkullkastades för en stund. Rädd för att Pyret inte har en trygg plats i magen hos mig, rädd för att vi inte vet vad som gick fel med Alvin. De fann ju inget avvikande. Vad hände egentligen? Inget fel men något gick fel. Hade det varit bättre att veta? Innan jag blev gravid tyckte jag att det var skönt att de inte fann något fel, de fann inget som jag behövde hänga upp mig på eller vara arg över att de inte upptäckt. Det hände, och ingen vet varför. Idag sitter jag här med en sparkande bebis i magen ett litet Pyre som vi längtar något oerhört efter. Livrädd att något ska hända. livrädd för det där, vi vet inte vad som hänt Alvin.
Kan det hända igen? Idag är en dag när dessa tankar slår till mig, slår sönder mig med fullkraft. En dag där jag känner mig livrädd, en dag där smärtan tar över och äter upp mig. Idag gör det ont i hjärtat, en dag av saknad och tårar. Rädslan är här idag!!!