Lämnade tillbaks böcker på biblioteket, handlade lite mat och åkte därefter till kyrkogården. När vi står där och fixar till lite grann, kommer en kvinna fram till oss som har en grav i närheten av Alvins. Hon kommer fram till oss och tårögd säger hon att fy vad ont det gör att behöva se en grav som er sons. Hon frågar hur det går för oss, och vi berättar att jo då det går rätt så bra upp och ner såklart men framåt, och så berättar vi att Alvin ska bli storebror till hösten (om det nu inte syntes ;-)). Kvinnan skiner upp och säger vad roligt och hoppas att allt ska gå bra. Sen frågar hon oss hur vi trivs och ni bor ju så fint. Ett perfekt ställe att ha barn på. Ja visst säger vi vi trivs jättebra. När vi går därifrån säger vi hejdå och hon ropar till oss ha det nu så bra och vi säger detsamma.
När vi kommer till bilen frågar jag maken om han har pratat med henne tidigare och han svarar nej aldrig. Jag säger att jag bara har hälsat på henne nån gång tidigare. Jag sa att jag blev så förvånad över att hon visste vart vi bor. Ja jag med svarar maken. Men sen sa jag det att man har ju pratat med andra på kyrkogården när de varit där och de har ju frågat vart man bor och så, så det är säkert så att folk pratar med varandra och säkert också när det är ett barns grav kanske många undrar om vilka föräldrarna är, vi har ju inte bott hela våra liv i denna kommun heller så det kanske inte är konstigt om folk blir undrande. I alla fall pratade hon med oss på ett så fint sätt så det kändes bra efteråt att hon hade kommit fram till oss och frågat och pratat en stund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar