V 19+0

Idag var vi till BMM och fick träffa barnmorskan som ska ta över efter som vår ordinarie var sjukskriven och själv är gravid. Så skönt med en barnmorska som jobbat länge med många års erfarenhet. Att hon träffat föräldrar som gått igenom något liknande som vi gjort med Alvin, all oro och allt som det innebär med en ny graviditet. Känns tryggt och bra än så länge. Idag skulle vi få lyssna till hjärtljuden för första gången vilket jag inte trodde att vi skulle göra idag och jag frös till när hon sa det. Hjärtat började slå fruktansvärt fort på mig och jag blev rädd och nervös direkt. Tur att hon hade tagit mitt blodtryck innan detta och att det var alldeles normalt... Först mätte hon magen för att få SF-måttet, hon visade maken hur livmorden känns nu och han fick också känna formen på livmorden. Det tyckte han var häftigt och att den var så spetsig uppåt:) Sen  var det dags att lyssna på hjärtljuden. Hon berättade lugnt och sansat när hon började leta efter hjärtljuden att så här första gången kan det vara svårt att finna dem, dina egna hjärtljud är så dominanta så ibland är det svårt säger hon. Nu uppfattar jag inte ett ord längre jag håller praktiskt taget andan och plötsligt, där har vi dem säger hon, hör så fint. Lättnad, puh, kan plötsligt börja att andas igen. Detta underbara ljud...
När vi går ut därifrån säger maken till mig jag såg hur pulsen på din hals dunkade. Det kan jag tänka mig svarar jag, jag var en aning stressad. Jag låg bara och tänkte att måtte hon hitta ljuden snart. Hon hittade dem relativt fort men för mig kändes det som en evighet innan ljudet fyllde rummet. Sen berättade maken för mig att hon sagt det här och det här och jag bara va, sa hon det, det hörde inte jag. Snacka om att fullkomligt stänga av. Tur att maken är med och kan återberätta för mig efteråt. För jag verkar blockera bort mer än hälften.