Noll=Ingenting

Jag har tappat all lust och ork just nu, har inget att säga helt enkelt. Har ingen lust att skriva om massa känslor och tankar just nu, har ingen lust att skriva om vardagliga saker heller. Visst hela tiden händer det saker men vadå, ja visst det är livet det med, men jag orkar inte sätta ord på det just nu. Kanske får jag lite lust igen, kanske redan imorgon vad vet jag... Den lilla del av mig som jag släpper fram här i bloggen, är en liten del av allt som är jag. Bloggen har varit och är så otroligt viktig för mig. Det har varit och är mitt andningshål, en plats att skriva av sig när allt tar överhanden. Från början var denna blogg endast till för att visa mina pyssel för nära och kära. Sen blev den nästan som en livlina för mig när vår Alvin föddes död. Jag kan inte ens förklara hur viktig den var då mitt i allt som vi genomgick och fortfarande genomgår och lever med. En plats där jag ältade och ältade om och om igen. En plats att minnas tiden med Alvin. En plats att bevara allt på. Min blogg blev min vän som lyssnade på mig när jag än behövde det. En som lyssnade utan att värdera eller lägga in egna tankar och idéer, jag kunde fritt ge utlopp för de delar av mig själv som bubblade över. En plats att visa upp vår Alvin för vår omgivning , en plats att förklara att jag är faktiskt också mamma, jag är mamma trots att mitt barn inte syns, precis som maken min är pappa. Mitt sätt att visa att det är okej att prata om vårt barn. Vi glömmer aldrig vår stolthet vår Alvin, samtidigt som man märker hur folk slutar fråga och prata om Alvin mer och mer, folk går vidare i livet, Man slutar att prata om barn som inte lever men man slutar aldrig att prata om barn som lever. Varför är det så? Kanske är det helt naturligt att det faktiskt är så. Kanske man glömmer, jag vet inte. Någet vet jag i alla fall och det är att jag och maken vi glömmer aldrig, och våra allra närmaste familj och vänner glömmer aldrig. För det är genom oss Alvin lever vidare, han lever vidare i våra minnen. Att någongång sluta prata om honom och sluta minnas honom känns helt outhärdligt. Det kommer vi aldrig att göra. Men idag väljer vi att prata om Alvin med de personer som är villiga att lyssna. De personer som fortfarande frågar och är beredda att lyssna. De personerna är oersättliga och fantastiska. Tack!