Diken och intuition...

I morse på vägen till jobbet stod jag i en vägkorsning och funderade ska jag kanske ta denna vägen istället för den vanliga, det är ju halt ute. Efter en stunds betänketid bestämmer jag mig för att i alla fall köra den gamla vanliga vägen. När jag väl bestämt mig får jag en känsla, jag kommer att köra av vägen idag. Men hinner snabbt tänka äh skärpning så kan du ju inte tänka. Kör vidare och efter tio minuter får jag en släng med bilen som jag lyckas häva en, två och tre gånger men fjärde gången går jag av vägen rätt ner i diket. Ett stort djupt dike och där står jag nu plötsligt fast utan möjlighet att komma loss på egen hand. Bilister stannar och frågar hur det gick, jag bara ler och säger jo men det gick bra, jag landade ju mjukt i snön i alla fall. Jag får i alla fall stängt av motorn och ljuset får satt på varningsblinkersen, dragit handbromsen!!! Precis som att bilen kan rulla någonstans ;) Går sedan och ställer ut varningstriangeln. Allt går på någon rutin. Jag ringer mannen och säger jag behöver nog lite hjälp jag har kört av vägen. Kan du komma? Han svarar Jag kommer med en gång. Efter tio minuter ringer mannen och säger till mig. Jag har kört av vägen, ner i diket här hemma och kommer inte loss. Jag bara svarar honom, men skämtar du eller. Där står vi nu jag har kört av vägen och kan inte komma loss, mannen har kört av vägen med min pappas bil och kan inte komma loss. Han hinner säga att jag tar volvon så kommer jag. Syrran min som lånat pappas bil får ta över dikeskörningen här hemma. Hon försöker få väckt vår granne som har en traktor för att komma loss med pappas bil. Mannen kommer till mig och konstaterar att det finns ingen möjlighet att vi kan dra upp bilen på vägen på egen hand så det blir til att ringa bärgare. Första numret vi ringer så svarar en att jag kan komma men det tar tid så ni kan väl pröva detta numret istället. Andra numret har inte heller tid att komma och dra loss oss precis nu utan det dröjer så vi ringer det första numret igen som tipsar oss om ett tredje nummer. Tredje numret vi ringer har inte heller tid just nu, men hans kollega har så efter diverse samtal får vi reda på att en bärgare ska komma till oss efter ca 45 minuter. Äntligen! Många avåkningar idag kan man säga, så bärgarna har verkligen fullt upp. Klockan nio står bilen vår på vägen igen! Helt kompakt inga synliga skador inga intryckta dörrar ingenting. Allt är helt vad det verkar. Jag är hel, mannen är hel, bilen är hel och pappas bil likaså. Här snackar vi tur i oturen... och nästa gång jag får en sån känsla ska jag nog lyssna för att det är andra gången jag fått den känslan innan jag kört av vägen, och det är två gånger jag kört av vägen. Det är bara så svårt att veta vilka av alla tankar man ska lyssna på. hmmmm