Vi tog oss igenom gårdagen nätt och jämt helskinnade. Ja usch saknaden är sjukt stor just nu. Vi skulle springa omkring här jagandes en kanske nu krypande liten kille som skulla rycka och dra i allt han fick tag på. Vi skulle vara rädda för att granen skulle välta. Vi skulle skratta åt alla paket och åt tomten. Alvin skulle få pilla på snörena och riva på pappret kring julklapparna, han skulle sitta där i knät på oss med stora runda ögon. Fascinerad över alla nya intryck och alla människor samlade på ett ställe för att fira jul med vår lille son. Men det var inte så gårdagen var för oss.
Istället tog vi vårt röda gravljus, åkte upp till en kall kyrkogård, tände ljuset, pratade med vår lille kille och satte en liten tomte vid graven. Klockan 15 var vi hemma hos makens föräldrar åt lite mat fick varsin julklapp. Klockan 19 var vi hemma igen kröp ner under ett täcke i soffan och bara existerade. Något annat kändes för oss otänkbart igår. Gårdagen var något vi bara måste ta oss igenom, och hur hade inte så stor betydelse, bara dagen snabbt var avklarad, så kändes det för oss igår. För igår var det en liten kille som saknades så otroligt mycket. Igår satt vi här med stor tomhet, stor saknad och med själen i trasor. Igår var det riktigt tydligt att vi är en familj på tre, med den tredje delen av familjen syntes inte. Den delen, vår lille son var igår närvarande varje sekund i våra minnen, tankar och hjärtan. Gårdagen gjorde ont mycket ont...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar