Plötsligt är det där igen...

De senaste dagarna har varit lite si så där milt sagt. Putter du till mig lite så faller jag ihop som ett korthus. Några få fantastiska personer i mitt liv ser till att jag håller mig över vattenytan. Ser till att det finns någon slags struktur och ordning i mitt liv. Jag tycker att det gått rätt hyffsat ett tag tillbaks. Men det krävs så lite ja knappt något motstånd för att jag ska falla till marken som en blöt trasa. När jag väl ligger där på marken så är det knappt lönt att försöka resa sig, för snart igen ligger jag där på marken på nytt. Så känns det dessa dagar, motigt, svårt och ledsamt. Den där obehagligt krypande känslan ni vet den är tillbaks igen... Saker och ting tar sig upp till ytan, saker jag städat bort för länge sedan. Saker jag trott varit bortglömda letar sig upp och rör igång massa känslor i kroppen.  Få se hur många dagar det håller mig fast i sitt grepp denna gång...