Jag och maken tände ljus för Alvin i kyrkan innan konfirmationen drog i gång, kändes otroligt viktigt att han fick vara med på sitt sätt. Men det var tufft att vara i en kyrka. Riktigt jobbigt, man vet inte innan hur man reagerar på olika situationer. Idag var det svårt.
Det var nervöst också för vi skulle träffa folk som vi inte pratat med sen Alvins begravning. Människor som egentligen borde stått oss så nära, men som kanske inte klarar av situationen. Inte just nu i alla fall. Det gick trots allt bra.
Jag förstår att idag var tjejernas speciella dag, det var deras dag absolut. Men i mitt huvud snurrade det bara runt. Hur hade det varit om Alvin varit med, hade vi kunnat sitta lugnt i kyrkan eller hade vi varit tvungna att gå ut för att han hade varit ledsen. Hade han varit en busig 4 månaders bebis eller jättelugn. Allt detta som vi så undrar över, men aldrig får veta. Hur hade det varit när han skrattar, gråter, busar, kramas, äter, ja allt du kan komma och tänka på. Allt vi vill veta men aldrig kan få veta!
Jag förstår att idag var tjejernas speciella dag, det var deras dag absolut. Men i mitt huvud snurrade det bara runt. Hur hade det varit om Alvin varit med, hade vi kunnat sitta lugnt i kyrkan eller hade vi varit tvungna att gå ut för att han hade varit ledsen. Hade han varit en busig 4 månaders bebis eller jättelugn. Allt detta som vi så undrar över, men aldrig får veta. Hur hade det varit när han skrattar, gråter, busar, kramas, äter, ja allt du kan komma och tänka på. Allt vi vill veta men aldrig kan få veta!
Idag frågade ingen hur det var med oss, ingen undrade, ingen ville kanske veta. Lika bra var nog det för jag hade inte fixat att få de frågorna idag. Hela dagen brände tårarna bakom ögonlocken, och nu rinner de. Varför gjorde de det just denna dag. Spänning över människor man skulle träffa jag vet inte, och det vet jag aldrig, det kommer utan förvarning.
Alvin fick aldrig någon framtid, hans minne kan bara leva vidare genom oss, när vi berättar om honom. Alvin är det största för oss och därför vill vi prata om honom. Precis som folk med levande barn pratar om sina barn så vill vi prata om Alvin. Han är lika viktig för oss som levande barn är för deras föräldrar...
Idag tycker jag att det är orättvist, men hur kan jag tycka att det är orättvist när jag inte önskar någon annan detta... Idag är jag ledsen!
Alvin fick aldrig någon framtid, hans minne kan bara leva vidare genom oss, när vi berättar om honom. Alvin är det största för oss och därför vill vi prata om honom. Precis som folk med levande barn pratar om sina barn så vill vi prata om Alvin. Han är lika viktig för oss som levande barn är för deras föräldrar...
Idag tycker jag att det är orättvist, men hur kan jag tycka att det är orättvist när jag inte önskar någon annan detta... Idag är jag ledsen!
Man slutar nog aldrig att fundera och relatera till åldern barnet skulle vara i om den fått leva här och nu, och hur dess personlighet skulle bli och allt som rör barnet.
SvaraRaderaJag saknar Lovas klänningar på tvättlinan och jag ville ju köpa skolväska o penal till hennes skolstart i augusti. Det känns som om jag är tokig som inte kan göra det samtidigt som jag vill göra det ändå men då är jag nog lite kollig ändå, känslor , så många de är....
Nej man slutar säkert aldrig fundera på det. För hade allt varit som det borde hade man fått veta. Jag kan tänka mig att det blir väldigt tydligt där på tvättlinan att någon fattas, Lovas kläder hänger inte där som de borde göra.
SvaraRaderaSå fort jag kommer in i en affär tittar jag på alla småbarnskläder och grejer som Alvin borde fått, jag stannar vid att titta men vill så gärna få handla. Så jag förstår hur viktig den där skolväskan är och hur gärna du vill köpa den till Lova. Första skolsakerna är så viktiga för en liten tjej som ska börja skolan.
Ja nu förtiden är man ett enda stort känslo kaos...