Första natten avklarad...

Har inte sovit ensam i vårt hus sedan Alvin föddes. Men nu har jag gjort det och det gick bra... Har varit så nervös inför detta, jag hanterar inte ensamheten lika bra längre men så får det väl vara. Tycker inte heller om att vara ifrån maken då jag är livrädd för att det ska hända honom något. Rädslan för att någon annan nära ska försvinna gör mig rädd ofta. Jag förstår att döden är en del av livet, logiskt förstår jag precis hur det är. Men när hjärnan min kör igång är inget längre logiskt. Jag är egentligen inte rädd för min egen död men att någon annan försvinner är urjobbigt att ens tänka på. Rädd för att bli ensam kanske? Jag vet inte? Kanske är det inte så konstigt med tanka på vad man lever med. Men jag försöker jobba på det ja se jag är ju ensam hemma i helgen, eller vakthunden vår är ju hemma också och han är ett stort stöd fast han inte fattar det själv... Nu är det frulle dags sen blir det en utflykt tror jag. En sväng till Alvin också förstås... Dags att tända ljus :)