För ett år sedan och Alvin 13 månader idag.

För ett år sedan vaknade man upp med stor ångest, dagen var här. Dagen man trodde man aldrig skulle få uppleva. Det var dagen då vi skulle begrava vår son. Det har gått ett år sen den dagen, ett år har gått. Vissa stunder känns det som man upplevde allt för en minut sen och vissa stunder känns det som i ett annat liv, och på sätt och vis är det i ett annat liv. Livet före och livet efter. Man överlevde den dagen och man lever fortfarande. Med all smärta man då kände kunde man undra hur hjärtat orkade slå vidare hur man orkade att ta andetaget och nästa och nästa. Hur kunde allting bara fortsätta. Allt fortsatte precis som vanligt. Livet fortsatte men inte levde vi då, nej vi levde inte, vi bara fanns, vi bara överlevde. Det var vad vi gjorde den första tiden. Idag kan jag säga att jag lever. Jag har ett liv och jag lever det. Jag lever mitt liv med stor kärlek och stor saknad. Men jag lever det och det är mitt liv. Det är mina erfarenheter, det är mitt bagage att leva med.