Ja tänk att man klarade av denna dag också. Det blev så fint allting, trots att det är så fel att behöva göra nåt sånt här, inget man önskar någon att behöva göra. Men det blev precis så som vi tänkt oss. En ljus å fin stund med vår otroliga son. Klart att det var svårt ledsamt och sorgligt. Men när läget är som det är så är det en dag man vill ha och minnas som något fint. Tack alla underbara människor som kom och stöttade oss denna dag. Särskilt ni våra närmaste som hjälpt oss utan er hade det inte blivit så fint.
Så här gjorde vi:
Vi hade gått om tid på oss att planera begravningen vilket var jättebra, då man hinner låta sig ändra sig, fundera klart, vrida och vända på allting till det bästa. Vi hade hand om begravningen själva, begravningsbyrån hjälpte endast till med att beställa psalmkort, kista och urna. Vi satt en hel dag och lyssnade på musik och sjöng visor och psalmer. Tillslut kom vi fram till hur vi ville ha det. Vi hade både levande musik och CD-skiva i kyrkan.
Vi valde att ha foto på Alvin på kistan vilket var jättebra då många inte hade träffat honom. Nu fick de se vår lille ängel och kunde relatera till honom. Vi hade även ett ljus tänt på kistan och tre stenar som det stod mamma, pappa och saknar dig på som låg där. På ett litet bord bredvid kistan ställde vi en korg, allteftersom avskedet fortgick fylldes korgen till spränggränsen av blommor nallar och leksaker, blev så vackert.
Alvins mamma och pappa, moster och mormor la våra saker på kistan mer fick inte plats. Alvins pappa hade en blå ros som han lade där. Jag hade gjort ett hjärta av ståltråd och i detta hjärta hade jag flätat in småblad, förgätmigej och tussilago. Alvins mormor la en liten sten med ett hjärta på och en liten docka hon gjort och Alvins moster ställde en legogubbe på kistan.
När gästerna anlände till kyrkan stod Alvins moster och mormor där och delade ut psalmkort och tog emot dem. Vi var i kyrkan 1 ½ timme innan begravningen började, vilket var jättebra. Jag var helt förstörd när jag såg den lille kistan i kyrkan att jag bara ville smita därifrån och aldrig vända tillbaks. Känslorna sköljde över mig då och det blev så uppenbart vad vi faktiskt skulle göra idag, vi ska begrava vårt barn vår älskade Alvin. Det gick inte att ta in och förstå, man var så förtvivlad. Tiden vi hade på oss att göra iordning där gjorde dock att jag hann lugna ner mig och faktiskt fick en jättefin stund på begravningen. Hade jag kommit direkt innan så skulle det aldrig gått så bra som det trots allt gjorde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar